Mikael Alm, präst i Kolmårdens församling berättar om det som är upptakten till reformationen.
Åren innan 1517 hade Martin Luther tjänstgjort vid universitetet i Wittenberg. Det var kreativa år då Luthers tro och teologi utvecklades dramatiskt och nydanande. Hans nya idéer skapade debatt, men den höll sig inom den akademiska världen. Det skulle nu förändras då han skrev och offentliggjorde De 95 teserna om avlatens innebörd.
När man gick i bikt och bekände sina synder för en präst uttalade prästen Guds förlåtelse för synden, men kunde också ålägga den biktande en botgöring att utföra. Från början ansågs denna botgöring som något som skulle äga rum i detta livet, men så småningom kom man att tänka sig att den också skulle äga rum efter döden i skärselden. Först när botgöringen i skärselden var avslutad kunde man komma in i himmelriket. Man tänkte sig nu att kyrkan och påven kunde efterskänka denna botgöring i skärselden, och denna efterskänkelse kunde man köpa genom att handla avlatsbrev.
Avlaten befriade från en tid i skärselden, och man kunde köpa den både för sin egen och för andras skull, även dem som redan var döda. Så erbjöds en möjlighet att köpa befrielse för sina avlidna nära och kära. ”Så snart din slant i kistan klingar, sig själen upp ur skärselden svingar”, förkunnade avlatspredikanten Johann Tetzel. Han hade som uppdrag att predika avlat i Brandenburg, ett område som gränsade till Wittenberg. Med stor framgång sålde han avlatsbrev och drog in pengar både till den lokale biskopen och till Rom. Luther tog del av vad som sades om avlaten i Brandenburg och reagerade starkt. Den 31 oktober 1517 skickade han sina 95 teser om avlaten till områdets biskop. Han lär också ha spikat upp dem på kyrkporten till slottskyrkan i Wittenberg, som fungerade som universitetets anslagstavla.
Luther var inte den första att kritisera avlaten, och hans 95 teser var egentligen ganska försiktiga. Han kritiserade inte avlaten i sig eller läran om skärselden, utan den praxis som han såg i Brandenburg. Inte heller ifrågasatte han påvens auktoritet, utan utgick från att påven inte kände till dessa missbruk.
Tes 50: De kristna böra undervisas om att om påven kände till avlatspredikanternas utpressningar, skulle han hellre vilja, att Peterskyrkan lades i aska, än att den skall uppbyggas med skinnet, köttet och benen av hans får.
Det Luther ifrågasatte var om påvens avlat verkligen kunde befria ur skärselden. Snarare, menade Luther, kunde påvens avlat bara gälla den botgöring som sker i livet och som kyrkan ålagt. Botgöringen inför Gud sker på annat sätt.
Tes 5: Påven varken kan eller vill efterskänka några andra straff än dem, som han ådömt av egen myndighet eller enligt kyrkolagen.
Avlaten, så som den predikades i Brandenburg, gav människor en falsk säkerhet och erbjöd en flykt från sann botgörelse och ånger. Människorna förleddes till att lita på avlaten snarare än att förlita sig på Guds nåd och kärlek. Avlatshandeln drog deras blickar bort från Jesus som genom sin död och uppståndelse öppnade vägen till Himmelriket.
Tes 67 och 68: Avlaten, vilken predikanterna utropa som den största nådeskänk, befinnes verkligen vara en sådan, då det gäller att tjäna pengar. Men den är mycket obetydlig, jämförd med Guds nåd och korsfromheten.
Teserna fick snabbt spridning och ifrågasattes av ledande kyrkomän. De störde den lönsamma avlatshandeln och innebar kritik mot påven och biskoparna. Luther kallades till förhör och i dessa förhör kom hans radikala idéer fram, vilket ledde till att han blev bannlyst och utesluten ur den romersk katolska kyrkan. Luther hade många sympatisörer och efterföljare som nu såg sig tvungna att starta en egen kyrka. Reformationen börjar.