Fårö kyrka

1761 tog man upp fönster också på norra långväggen, en fönsterkarm är märkt med detta årtal. Fönstren är det som kanske mest bidrar till att det medeltida utseendet förlorats men även avsaknaden av stora pelare som stöd för stenvalven i taket bidrar till att ge kyrkan ljus och rymd. Den mest omfattande ombyggnaden gjordes 1858-59 då man byggde till det stora tvärskeppet och sakristian. Då flyttades även kyrkporten från den ursprungliga södra sidan till sin nuvarande plats i tornet.
 
Under senare delen av 1700-talet revs det lägre och smalare tornet och ersattes av dagens högre torn med sin karakteristiska tornhuv och spira, krönt av en gulfärgad kyrktupp.
En renovering utfördes 1967-68. Då ersattes de två gamla järnkaminerna av elektrisk värme och elektrisk belysning insattes längs väggarna. 
 
Den allra senaste renoveringen, som då omfattade såväl inre som yttre renovering, inleddes i september 2000 och avslutades i augusti 2001. Kyrkan vitputsades utvändigt och taket lades om. Inne i kyrkan lagades och vitfärgades puts på väggar och i tak. Vidare återställdes den stora guldsolen över altaret och de målade tornspirorna från det himmelska Jerusalem över dörrarna till sakristian. Dessa dörrar återfick dessutom sina fönsterglas.
 
Bland kyrkans inventarier kan nämnas de båda "Käutatavlorna", se nedan, och dopfunt och processionskrucifix från 1300-talet.

Bara från Fröjel och Fårö kyrkbacke har man utsikt över havet, det som både ger och tar. Kyrkogården är stor, och i det nordvästra hörnet ligger Ingmar Bergmans välbesökta grav. Intill är minneslunden, där alla är välkomna att tända ljus. 

Den stora kutatavlan i Fårö kyrka är skänkt i största tacksamhet till Gud efter en säljakt som kunde slutat mycket illa. Säl heter käut eller kut på fårömål/gotländska. 1603 drev femton jägare från Fårö iväg på ett isflak under kutjakten. Tre lyckades ta sig av vid Gotska Sandön. De övriga överlevde två veckor på sälkött, tills isflaket drivit till svenska fastlandet. Tavlan visar jägarna på flaket, fångade mellan gotländska Wisborgs slott, Öland, fastlandet, Gotska Sandön och Fårö. Texten är en blandning av danska och fårömål, troligvis diktad av kyrkoherden Christen Nestvediensis.  Straxt bredvid hänger en mindre kutatavla där en far och son från Langhammars  drygt150 år senare drev iväg på ett isflak, se texten nedan. 

Stora kutatavlan 

Wi Fårös män med rätt nu må säge
Om vår skefne (öde) för fattige och rike
Bese denna figur, läs wäl och märk
Hur GUD är mächtig i motgång stark
Wi Eder dett här afmåla wilje
At J det andre igien förtälje
Då man skref Tusende Sexhundrade och Tre
På Sanct Matthiae Dag i blide
Begärte (begynte) wi på Jsen at utgå
At fånga Skiä1-Fisk war wår åtrå
Men lyckan gick oss annorleds ann
Wår wilja förändrade wåhr och wann
Rätt Femton Man woro wi i följe
Som Jsen förde öfwer de Böljor
Jacob Nors den första jag säga wil
Christopher och Eskil och Nors Michel
Thomas Butlex där till Anders Austers
Staphen Gussemor och Hans fölgde med
Rasmund Simunds och Hans Simunds med woro
Rasmus Ringvid och Peder Sudergård
Bottel Sudergård, Jurgen Mor, Hans Mor
Woro på Jsen från den faste Jord
Wi fördes till Gulland från Wår Fåreö
Strax därifrån och hän till Gullands Sandsö
Där.hafwa Tre af de förenämde Män
Från oss till Sandö begifwit sig hän
Som woro Peder och Bottel Södergård
Jurgen Mor med den Tredje War
The fördes tillbaka af Guds försyn
Till Fåra-ö igien både karske och sund
Wi andre blefwo på Jsen alt fort
Måste följa den hän, Wiste ej hwart
J Ånger, Hunger, Frost och stor Lifsnöd
För ögon stod altid den bittra död
Wår spis war osudet (okokt) Skiäle-Kiöd
Det matte wi äta förutan Bröd
J Fjorton Dagar uphölt det wårt Lif
Då kom GUD och halp oss på samma tid
At Jsen dref hän till Sweriges Land
Och förlöste oss af Dödens wånd
Wårfrudag i Fasta wi igienkom
Til wår Fåre-ö, Hustru, Barn, Hus och Hem.

Lilla Kutatavlan
"O vandringsman kom se och märk Hvad Gud med oss månd göre Det är ett sel synt undervärk Du skall det strax få höra När dig
förut blir kunnigt nu Hwad år och dag det hände Ett Tusend Sju Hundra sexti sju Den tolfte Mars Elände.
Jag Jöns Långhammar med min son Lars månd utganga. En dag helt tidelig på isen Kut att fanga_ När det då fa fångt var vi oss
till land begaf Men ach hvad jämmer gråt och sorg för oss blef af, ty isen hade alt af storm från landet drifvit så långt, att intet hopp
för oss var mer om lifvet, Wi lifte ögon upp och sågo Knapt vår Öö (?) Beslöto derför att o Gud på isen dö. Med trägna böner vi till
Gud oss därpå vände som nådigt såg oss nu i detta vårt elände och på den tredie dag utsände tvänne män som lyckligt hulpo oss
af isen till vårt hem från Michel, Lauters Lars, de tväne män månd vare som efter Guds påbud oss frälste från all fara Ty de att
söka oss begaf sig i en Båt Hvarmed de hulpo oss af all vår sorg och låt Wi hade måst bad at och om havet drifva Förutan drika
mat Ho kan vår nöd beskriva Men alt blef dock bortglömt vi till landet kom Gud var os god och from Dett var en Lördags kwäll, då
solen just gik neder När vi till hemmet kom o läsare vi dig beder upstäm tillik med oss, som skall för denna gång Ödmjukast tacka,
Gudi böner och ...(?)sång"