”Frågan om mäns våld mot kvinnor kan inte belysas tillräckligt. Ofta tystas ämnet ner – men i kyrkan ska vi inte låta oss tystas!”. Med de orden bjöd biskop Johan Tyrberg in till en dag för Lunds stifts diakoner. Ämnet för dagen är dessvärre alltid högaktuellt och efter rapporter i media det senaste året vet vi tyvärr att pandemin bidragit till en ökning av våld i nära relationer. Dagens ena föreläsare var Emma Petterson som när hon just tagit studenten blev utsatt för så allvarligt våld av sin ex-pojkvän att hon nästan dog. Den andra talaren var advokaten Ulrika Rogland som framför allt företräder barn där det finns misstanke om våld i hemmet och vid vårdnadstvister.
– För ett par år sedan fick jag lyssna till Emma Pettersson tala om hur hon som tonåring träffade en kille som begränsade hennes värld och slutligen försökte ta hennes liv när hon valt att lämna förhållandet. Jag blev väldigt berörd av hennes oerhört tunga berättelse och av hur hon samtidigt kunde utstråla så mycket hopp och liv, säger biskop Johan.
Emma Pettersson beskriver sin barndom som helt vanlig med kompisar, skola och kyrkans barnkör. Hon bar drömmar om att få arbeta med design i framtiden och pluggade hårt för att hennes betyg skulle kunna öppna dörrar till att hon skulle kunna bli vad hon ville. Under det sista året på gymnasiet träffade Emma en kille som var ett år äldre.
– Jag tyckte han var spännande och charmig. Vi kunde prata om allt. Min självkänsla och mitt självförtroende stärktes i relationen och jag kände att jag kunde vara mig själv med honom, minns Emma.
Emma avslutar förhållandet och utsätts för ett mordförsök
Det som kändes så bra blev dock ganska snart alltmer komplicerat. Pojkvännen började gå igenom Emmas sms och kontrollerade vem hon pratade med. Han visade sitt missnöje bland annat genom att peta så hårt på henne att hon fick blåmärken på armarna. Ordet psykopat dök upp i Emmas huvud och hon fyllde därför i ett test på nätet där svaret blev ”Din partner är en ond psykopat som du gör bäst i att omedelbart lämna!”.
– Jag kände mig som en fluga i spindelns nät. Jag orkade inte plugga så det gick inte bra i skolan och jag misslyckades med uppkörningen. Han tröstade mig, men sen blev han elak igen. Sen blev han snäll, sedan elak och så höll det på. Han misshandlade och våldtog mig i sin bil, sedan var han lugn igen och skjutsade hem mig till mina föräldrar. Jag skämdes så mycket att jag inte vågade berätta för någon.
När Emma fick nog tog hon hjälp av en vän att gå till skolkuratorn och polisanmäla pojkvännen. Polisen skulle ta in killen och ordna med ett kontaktförbud men det skulle ta några dagar. Nu vågade Emma äntligen berätta om hur hennes liv såg ut för sin familj och sina vänner. De uttryckte stor rädsla för att något skulle hända henne och Emma kände sig förföljd och vågade knappt gå hemifrån.
– Pappa skjutsade mig till körskolan för en ny uppkörning. När han lämnat mig såg jag en man i trapphuset och när mannen vände sig om blev jag stel av skräck – det var min expojkvän. Jag fick inte fram ett ljud och kunde inte slita mig loss när han grabbade tag i mig. Han tryckte en kniv emot mig, drog mig in i sin bil och slog mig. Han körde i väg och fortsatte slå mig. När han stannade bilen ute på ett fält drog han ut mig och knuffade ner mig på marken. Jag bad för mitt liv men han slog och sparkade och ströp mig så jag tuppade av. Han knivskar mig i ansiktet och i underlivet. Mitt i allt detta hemska upplevde jag en frid, att Gud var nära. Gud frågade mig om jag ville leva eller dö. Jag såg alla jag älskade framför mig och det gav mig kämpaglöd. Jag valde livet för kärlekens skull.
Under tiden som Emma låg allvarligt skadad letade hennes pappa efter henne. Han fick tag i några poliser som fann pojkvännen blodig. Han sa att han varit i slagsmål med en tjej på Näsby fält. När polisen hittade Emma låg hon medvetslös täckt av blod med, som hon själv beskriver det, huvudet uppsvällt som en basketboll. Poliserna berättade senare att de hört henne rossla och att hon slutat andas flera gånger. Emma blev lagd i respirator och hennes hjärna var så svullen att läkarna var tvungna att ta bort stora bitar av skallen. Sen fanns det bara att vänta och hoppas på det bästa.
... jag upptäckte även att jag vågar bli förälskad igen!
Emma Pettersson
Emmas väg tillbaka
Emma hade svåra skador på hela kroppen, bland annat i svalget och på lungorna, på benen och i underlivet. Skadorna i ansiktet riskerade att göra henne blind men det värsta var ändå att hennes hjärna hade syrebrist. Efter två veckor på intensivvårdsavdelningen började man sakta väcka Emma.
– Det tog många månader innan jag kunde prata. Mina skallben låg i frysen så jag fick ha en mjuk hjälm som skydd för hjärnan. Jag kunde inte tänka klara tankar i ord, såg bara bilder och kommunicerade endast genom tumme upp eller ned. Jag kunde ingenting som jag kunnat innan. Allt fick jag lära mig igen. Jag kunde inte ens hålla huvudet upprätt eller andas själv. Jag hade ett hårt träningsschema som flera gånger fick mig att kräkas av ansträngningen.
Efter sin rehabilitering fick Emma flytta hem och kom så småningom till Furuboda folkhögskola, för att kunna fortsätta sin träning där på en kurs för människor i vuxen ålder som fått en hjärnskada. Under fem år på skolan övade Emma på att kunna leva ett så självständigt liv som möjligt.
– På Furuboda hittade jag mig själv. Och jag upptäckte även att jag vågar bli förälskad igen! Idag bor jag i en lägenhet där får hjälp av en boendestödjare några gånger i veckan. Det mesta klarar jag själv nu och jag känner mig hoppfull inför framtiden. Först hatade jag killen för att han ville förstöra mitt liv men hatet har trängts bort för hat förstör bara. Jag älskar livet och mina vänner. Man kan komma tillbaka till livet, det vill jag att alla ska veta. Trots allt negativt och hemskt jag varit med om har jag blivit starkare och är lycklig i mig själv. Livet kan ta slut på ett ögonblick – så passa på att förmedla så mycket kärlek som möjligt!
Emma har blivit tilldelad utmärkelsen Årets kämpe och skrivit en bok med titeln ”Glöm inte att andas”. I den får läsaren ta del av hennes starka vilja till att både överleva och att skapa sig ett liv. Hon vädjar om att alla som ser skadliga tendenser i sitt eget eller någon väns förhållande direkt ska slå larm eftersom det kan rädda liv.
– Min tro har betytt jättemycket för mig. Jag gick i kyrkan som barn och konfirmerades mest för gemenskapens skull och för att vännerna gjorde det. Men den 26 november 2009 på Näsby fält fick jag bevisat för mig att det finns en Gud. Jag träffade honom där och han är god. Allt var tryggt i hans närvaro. Den tryggheten har jag burit med mig sedan dess.
Dystra siffror
Advokaten Ulrika Rogland berättar att 25 % av alla kvinnor någon gång varit med om att bli utsatta för våld i sitt förhållande. De flesta anmäler inte misshandeln och av dem som gör det går bara 15 procent vidare till åtal. Våld i nära relationer leder till att mellan 12-20 kvinnor i Sverige dör varje år.
– Dessa siffror har gällt i många år. Varför fortsätter vi att acceptera dem? Det gör vi ju inte i andra fall av kriminalitet. När det gäller exempelvis gängkriminalitet så sätts det in en mängd resurser och kraftiga åtgärder. Det beror inte på att det inte är möjligt för det finns forskning och metoder för förebyggande åtgärder, menar Ulrika.
Det är normaliseringsprocessen som bidrar till att många utsatta inte förmår sig att lämna en skadlig relation. Ofta har relationen börjat som en stark förälskelse där mannen varit både uppvaktande och omtänksam. Det som börjar som en gnutta svartsjuka, och ofta tolkas som uttryck för beskydd och kärlek, utvecklas till att bli allt grövre. Mannen kan till exempel börja ha synpunkter på kläder och vänner eller begränsa hennes ekonomi. Rätt som det är kommer det första slaget där han många gånger snabbt blir väldigt ångerfull och lovar att det aldrig ska hända igen. När våldet eskalerar läggs skulden på kvinnan; ”om hon bara inte … så hade han inte behövt bli så arg!”.
– I många fall klandrar utsatta kvinnor sig själva. Hon känner att hon får skylla sig själv och berättar därför inte om sin situation för någon annan. Om barn är inblandade så vill kvinnan i många fall inte lämna mannen av rädsla för att det ska hända barnen något. Det som till slut får henne att lämna är om mannen även börjar bli våldsam mot barnen. Det händer att myndigheter säger att ”om du inte lämnar honom kan vi behöva omhänderta barnen” och det är också ett starkt skäl för henne att bryta upp. Det är bara det att den farligaste situationen för en kvinna uppkommer när hon berättar att hon bestämt sig för att lämna – då ökar risken för dödligt våld.
Ny hoppfull lag
Från och med den 1 juli 2021 införs en ny bestämmelse i brottsbalken om det nya brottet barnfridsbrott. Detta innebär att det blir straffbart att utsätta barn för att bevittna vissa brottsliga gärningar i en nära relation, som vålds- och sexualbrott. Nationellt Centrum för Kvinnofrid uppger att ungefär 10 % av alla barn i Sverige någon gång upplevt våld i hemmet. 5 % har gjort det ofta. Intervjustudier visar att barns reaktioner på våldet ofta präglas av tystnad, vilket kan leda till att det blir svårt att upptäcka.
– Vi måste prata om våld i nära relationer i alla de sammanhang vi har möjlighet. Vi kan arrangera utbildningar och föreläsningar, vi kan skriva artiklar. Vi kan också hjälpa drabbade direkt genom att förmedla kontakter och uppmana till att föra dagbok och dokumentera skador. Även i fall av psykiska övergrepp är dagboksanteckningar ett viktigt bevismaterial. Vi kan också särskilt se till att barn skyddas från att fara illa. Känner vi till att det förekommer våld i ett hem kan vi hjälpa till med att förbereda ett mer säkert uppbrott för den som är utsatt, uppmanar Ulrika.
camilla.lindskog@svenskakyrkan.se
Lutherska Världsförbundet har tagit fram ett material om våld mot kvinnor och kyrkornas ansvar. Materialet, som är gratis, är översatt till svenska och anpassat efter svenska förhållanden: https://webbshop.svenskakyrkan.se/kyrkornas-nej-till-v%C3%A5ld-mot-kvinnor
Svenska kyrkan har i varje stift två kontaktpersoner som har till uppgift att stödja den som utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp i kyrkliga miljöer. Kontaktpersonerna kan bland annat hjälpa till vid kontakter med myndigheter och organisationer: https://www.svenskakyrkan.se/lundsstift/trakasserier
