Ett ljus i novembermörkret
Nuförtiden ska vi inte prata så mycket om ålder. Men visst har den betydelse ?
Jag har fått bli 53 år gammal. Mitt liv och min insikt om livet ändrar sig med att jag får bli allt äldre.
Jag har en tatuering i min nacke med just det stora ordet: Livet … ♥ Den kom till när min mamma dog.
Mamma som stod mig så nära, hon som var min vägvisare och min allra bästa vän.
Hur skulle jag kunna fortsätta mitt liv utan henne ? Jag var ju trots allt 45 år och hade egna barn. Var jag inte mer vuxen och självständig ?
För mig har livet kommit att handla om relationer och att jag ska skicka vidare det jag lär mig, från kloka tankar till kärleksfulla handlingar. Misstag jag gör försöker jag att inte göra om. Mitt mål är att hela tiden försöka bli en bättre människa och medmänniska.
Oavsett så kommer jag hela tiden tillbaka till: ”jag är bara människa”. Jag tror att den ödmjukheten är viktig att bära med sig. Jag blir aldrig fullärd. Säg förlåt, be om ursäkt.
Vi människor gör avtryck på varandra. En del avtryck vill vi inte ha. Avtryck som sårar och skadar oss. Goda avtryck får oss att växa och blomma ut som människor.
Jag pratar ofta med våra ungdomar om GDTL – Genom Död Till Liv. GDTL i vår vardag som gör livet svårt att leva. Det kan vara allt från ett avgörande prov i skolan till ett brustet hjärta av sorger och förluster till GDTL som är påskens stora kärleksfulla budskap.
Livet fortsätter någon annanstans efter detta. Efter mörker kommer ljus. Att få tro på detta mysterium gör mig trygg. Jag är inte ensam även om det många gånger kan kännas så.
Att leva livet innebär att känna alla känslor. Jag är inte rädd för att dö. När dagen väl kommer tror jag starkt på att det inte är slutet för mig. Det finns en vila i det, men innan den dagen kommer ska jag skicka vidare och försöka göra avtryck på människor jag möter; samtidigt ska jag ta emot allt fint jag får och förvalta det på bästa sätt och låta det växa i mig och med mig.
En klok människa har sagt att en sorg är en kärlek som inte har hittat hem. Så sant och så fint beskrivet och ju finare relationer vi har desto smärtsammare känns det när vi får förluster.
Tillåt dig sörja, det får lov att ta tid. Försök så småningom att ta emot omsorg från din omgivning.
Vi närmar oss den, enligt mig, mest känslosamma och finaste helgen på hela vårt kyrkoår, allhelgona.
Den helgen är lätt att ta till sig. Den är nära oss. Det blir en väldigt stark känsla när kyrkan är fylld av människor och vi tillsammans delar det som kan vara väldigt svårt att hantera och ta in.
Vi får låta livet stanna upp och vi får tänka extra mycket på nära och kära som har lämnat detta liv. Kyrkorna runt om i vårt land är fyllda med ljus, kärlek och hopp. Det gör ont men vi ska också försöka tänka att livet är här, just nu lever jag.
Åtta år har passerat sedan min mamma dog. Här är jag nu och jag är så tacksam över att jag får vakna varje dag ! Jag tror att mamma är i ”rummet bredvid”. Jag nämner henne med sitt gamla invanda namn. Jag gråter när jag tänker på det smärtsamma vi var med om. Jag skrattar åt skämten vi brukade skratta åt.
Jag har tagit med mig alla dina kloka och tokiga tankar och handlingar och vem vet vem som nu står på tur för att ta emot dem.
Så mamma, tack för alla dom år som vi fick tillsammans ♥
Jessica Hörlin,
församlingspedagog
