I en tid när världen känns orolig och nyheterna ofta bär på tyngd, finns det ändå något stilla som vägrar att ge vika – ett frö av hopp, djupt rotat inom oss. Modet att fortsätta tro på morgondagen föds inte ur frånvaro av rädsla, utan mitt i den. Det är i de små handlingarna, i vänligheten vi visar varandra, i stegen vi tar trots osäkerheten som framtidstron får liv.
Herren är min herde, ingenting skall fattas mig … så börjar den välkända psalmen från Psaltaren 23. Denna psalm, som har burit människor genom tider av både mörker och ljus, säger till oss att Gud alltid går med oss. Gud följer mig på alla mina vägar, leder mig varsamt i mina livsval, också när jag själv tvekar eller inte ser klart. I den vissheten finns en stilla trygghet, en riktning när vägarna känns otydliga. Tryggheten i att veta att även när världen skakar, står något kvar. Ljuset som bryter igenom molnen, människor som sträcker ut en hand, drömmar som vägrar att slockna. Hoppet är inte naivt – det är modigt. Det är en handling, ett val att tro att det goda fortfarande har en plats, att framtiden ännu är värd att bygga.
Så låt oss bära varandra när krafterna tryter. Låt oss vila när vi behöver, men inte ge upp. Och låt oss, mitt i allt, hålla fast vid den stilla vissheten: att vi inte går ensamma – att vi är ledda, burna och omslutna, steg för steg, dag för dag.
Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och stav gör mig trygg.
Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.
Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv, och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.
Allt gott !
Johanna Juhlin, kyrkoherde
