Vila i din väntan, stilla mötet sker …
Det finns en särskild rytm i Per Harlings psalm Vila i din väntan (Sv.Ps. 202). Den påminner oss om att livet inte bara består av det vi gör, utan också av det vi vågar låta bli att göra.
I en tid där kalendern ofta styr våra dagar och där effektivitet blivit ett mått på människovärde, blir psalmens ord en stilla inbjudan: Vila i din väntan.
Sommaren har för många av oss inneburit just ett sådant avbrott. Dagar utan väckarklocka. Kvällar som fått bli lite längre. Stunder då vi inte behövt prestera eller planera nästa steg. Kanske har vi till och med upplevt något som kan kännas ovant – en passiv vila.
Den passiva vilan får ibland ett oförtjänt dåligt rykte. Vi kan tänka att den är improduktiv eller bortkastad. Men kanske är det tvärtom. Kanske är det just när vi sitter på en brygga och ser ut över vattnet, promenerar utan mål eller låter tankarna vandra som något nytt kan börja växa inom oss. Kreativitet föds sällan ur stress. Den behöver utrymme, tystnad och tid.
Så är det också med tron. Gud möter oss inte bara i det vi åstadkommer utan också i stillheten. I väntan. I de dagar då ingenting särskilt verkar hända. För Gud arbetar ofta i det fördolda, likt fröet som gror under jord innan vi ser den första gröna spetsen bryta fram.
När hösten nu sakta närmar sig fylls våra almanackor åter. Arbete, skola, aktiviteter och vardagens alla måsten väntar. Men kanske kan vi bära med oss något av sommarens långsammare tempo.
Inte för att livet alltid ska gå långsamt, utan för att vi behöver minnas att människan inte är skapad för ständig rörelse. Vi behöver andrum för att kunna leva fullt ut.
Per Harlings psalm påminner oss om att väntan inte är tom tid. Den kan vara helig tid.
En tid då Gud varsamt formar oss, ger oss nya perspektiv och låter det som varit trött och uttömt få ny kraft.
Kanske är det därför Jesus så ofta drog sig undan. Inte för att fly från livet, utan för att kunna möta det med ett öppet hjärta. Vila är inte motsatsen till ett meningsfullt liv – den är en förutsättning för det.
Så när höstens steg blir allt snabbare får vi bära med oss psalmens enkla uppmaning:
Vila i din väntan.
Lita på att Gud verkar också när du själv inte gör det. I vilan får både kroppen och själen hämta andan, och där kan nya tankar, ny glädje och nytt mod sakta börja ta form.
Allt gott!
Johanna Juhlin, kyrkoherde
