Ljus längs vägen

Hej, jag heter Franziska Rieck och arbetar i en evangelisk församling i Loitz, en liten stad i norra Tyskland. I mitt arbete möter jag framför allt äldre människor och arbetar mycket med samtal, själavård och gemenskap. 

Ljus längs vägen
För några veckor sedan stod jag tillsammans med mina barn i Fredrikskyrkan i Karlskrona. Vi var på semester i Sverige och hade den dagen gett oss ut för att upptäcka staden. Som så ofta ledde vår väg också in i en kyrka. Kanske känner du igen det: När man går in i en kyrka blir man nästan automatiskt lite tystare. För en stund får det som sysselsätter oss där ute stanna utanför. Man ser sig omkring, upptäcker detaljer, ställer frågor och ibland uppstår ett möte som man inte alls hade räknat med.

Så var det den dagen. Vi mötte en kyrkguide som tog sig tid för oss. Vi fick ställa våra frågor, fick veta mer om Fredrikskyrkan och höra om församlingen. För mig var det ett ovanligt och särskilt möte, just för att tid och genuint intresse inte är någon självklarhet. Att ge en människa av sin tid, ta hennes frågor på allvar och berätta om en plats som betyder något för en själv – allt detta stannade kvar hos mig.

Och så upptäckte jag något mer. Sedan en längre tid hade jag letat efter en svensk bibel. Jag har lärt mig svenska i många år och hade länge önskat att också kunna läsa Bibeln på svenska. Men i Tyskland hade det inte varit så lätt att hitta en passande utgåva. Och nu stod jag där, i Fredrikskyrkan i Karlskrona och plötsligt låg den framför mig. Bibeln som jag hade letat efter så länge. Självklart fick den följa med hem.

Idag ligger den många hundra kilometer bort, hemma hos mig i Loitz, en liten stad i norra Tyskland. Jag tycker mycket om att läsa i den. Och någon gång medan jag läste väcktes en tanke hos mig: Vad är det egentligen vi tar med oss hem från våra vägar? Jag menar inte bara det som ligger i resväskan när vi kommer hem. Också livet är en väg. Och jag tror att många av oss känner igen önskan att redan i förväg få veta vart den vägen leder. Vi vill veta om ett beslut är rätt, vad som väntar bakom nästa kurva eller om något vi längtar efter kommer att bli verklighet. Just i sådana stunder önskar vi oss kanske en tydlig riktning från Gud: Vilken väg är min? Vad är rätt just nu?

I Psaltaren 119:105 står det: ”Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig.” Jag tycker mycket om den bilden. För där står inte att Gud lyser upp hela vår väg på en gång. En lykta vid våra fötter visar inte vad som väntar tio kilometer längre fram. Den gör inte varje kurva synlig. Den ger precis tillräckligt med ljus för att vi ska kunna ta nästa steg. Det steg som är det rätta just i den stunden. Kanske är det just där tilliten finns: inte i att redan idag känna till hela vägen, utan i att få gå steg för steg. Vi får söka och fråga, ibland stanna upp, kanske till och med ta en omväg och sedan se på vägen med nya ögon.

Men ju mer jag tänker på bilden av ljuset, desto mer inser jag att det inte bara handlar om det ljus jag själv behöver på min väg. Ibland blir vägen ljusare därför att en annan människa möter oss. Någon som lyssnar, ger av sin tid, ser oss och låter oss känna: Du är inte ensam.

Kanske är det därför ett annat ord ur Bibeln leder tanken vidare. Jesus säger i Matteusevangeliet 5:14: ”Ni är världens ljus.” Kanske är det också en inbjudan till oss att inte behålla det ljus som följer oss på vår egen väg bara för oss själva.
Att vara ett ljus för en annan människa behöver inte betyda att göra något stort. Det upplever jag gång på gång i mitt arbete i den evangeliska församlingen i Tyskland. En stor del av mitt arbete består av möten med äldre människor. Jag besöker dem, lyssnar till deras berättelser och sitter tillsammans med dem vid köksbordet – inte sällan över en kopp kaffe och en bit kaka. Och jag ser vad dessa till synes små möten kan betyda. Ett samtal, en stund tillsammans eller bara vetskapen om att någon har tänkt på en kan få ett leende att växa fram. Människor blir glada över att någon kommer, lyssnar och låter deras berättelser få ta plats. Jag kan inte lösa alla problem och jag har inte svar på alla frågor. Men kanske är det inte heller alltid vår uppgift. Kanske kan vi helt enkelt få vara ett ljus för varandra under en liten del av vägen.

När jag idag öppnar min svenska bibel tänker jag därför inte bara tillbaka på en fin semesterdag. Jag tänker på en öppen kyrka i Karlskrona, på en människa som gav oss av sin tid och sin kunskap och på en bibel som jag hade letat efter länge och som just där plötsligt låg framför mig. Men också den här texten har blivit möjlig genom ett sådant möte. Efter vår semester tog jag mod till mig och skrev till församlingen i Karlskrona för att fråga om det kanske fanns plats för ett gästinlägg från Tyskland. Därför vill jag här rikta ett varmt tack till Gabriel. Han mötte min idé med öppenhet och intresse och gav den utrymme. Det är tack vare det som du kan läsa de här raderna idag. Kanske är också det en form av ljus: att ge en tanke utrymme, öppna en dörr och se vad som får växa fram ur det.

Gabriel skrev också något i sitt svar som särskilt stannade kvar hos mig: att vi som kyrka är en internationell gemenskap. Kanske glömmer vi ibland det mitt i vardagen. Vi lever i olika länder, talar olika språk och våra församlingar har sina egna berättelser och traditioner. Ändå finns det något som förenar oss och som är större än alla dessa olikheter. Vår tro slutar inte vid dörren till vår egen kyrka och inte heller vid en landsgräns.

Och vem vet vart våra vägar kommer att leda? Kanske leder din väg en dag till och med till Loitz. Då är du varmt välkommen att besöka vår kyrka, lära känna lite av vårt församlingsliv och samtala med oss. För kanske behöver vi inte alltid först och främst svar på våra vägar. Ibland behöver vi helt enkelt människor som går en bit av vägen tillsammans med oss – och som för en stund får vara ett ljus på vår väg.