Några tankar om ett ruttet äpple
Vi kliver ut från Kastrup ner på perrongen med all vår packning. Det första sonen säger är ”mamma, luften känns annorlunda här, friskare på något sätt”. Det slår mig att det bara är lite mer än en vecka kvar av augusti, det börjar bli höst. Jag har alltid tyckt om hösten, färgerna, den höga luften och det fantastiska gyllene ljuset vi nordbor är välsignade med. September är på ett sätt en nystart, och för oss som lever i terminsvärlden – både med barn i skolan och i vårt församlingsarbete, är det ju ett nytt år.
Väl hemma efter tågresan från Kastrup och en lång semester märker vi en söt, distinkt doft som kommer från ovanvåningen. ”Usch, vad är det här?!” Min man kommer ner för trappan med sin dotters skolväska och i den fiskar han upp ett äpple som har legat där i ett par veckor och gottat till sig – ett väldigt gammalt mellanmål enligt dottern, och ett spår av den vardag som nu tar vid igen. Efter en sommar längtar vissa av oss tillbaka till rutiner och förutsägbarhet, andra tycker det är en pina och och en tristess och en del känner någon mix av båda. Veckan har sin rytm med sina fasta hållpunkter, med vardag och helg. Arbete och, förhoppningsvis, vila. Letar vi finns det många små ljusglimtar Gud strösslar ut i vardagen. Lässtunden i fåtöljen med en god kopp te och ett tänt ljus när mörkret faller utanför, korgen med svamp som grannen lämnade utanför dörren, att få plocka fram den tjocka, gosiga tröjan, träffa alla barn och ungdomar i grupperna som börjar efter sommaren och låta den rytm som är vardag bära vidare till nästa hållpunkt.
Vilket av Guds strössel ser du? Är det kanske middagen med familjen, fikastunden med barnbarnet eller vännen, älgjakten, grytan som puttrar på spisen, grönsakerna i din trädgård, morgonpromenaden med hunden, att prova de nya gummistövlarna och hoppa i den djupaste vattenpölen?
/Malin Burmeister