.jpg?doprocessing=1&ci=0%2c84%2c2647%2c1654&w=936&ra=1.6&c=85)
Var rädd om skolavslutningen!
På golvet, mitt bland gamla böcker, leksaker som sparats och annat jox som skulle sorteras hittade jag en låda med brev och fotografier. Vi håller på att sälja mitt barndomshem och det är mycket som ska gås igenom. Ett av fotografierna föreställer mig och min bästa kompis Lina som slutat trean. I likadana blommiga klänningar – Lina med våfflat hår och jag med tofs på sidan, står vi med armarna runt varandra med stora leenden på läpparna framför Ålems kyrka. Solen skiner och almarna är gröna. Jag minns att jag skulle spela blockflöjt och hur nervös jag var, troligtvis är bilden tagen efteråt för jag ser relativt avslappnad ut. Vi hade ett helt sommarlov framför oss, en ocean av tid att leka, bada, segla, utforska skogen och sova över. På ett annat foto en skolavslutning några år senare står vi fyra flickor uppradade – jag, min lillasyster och våra två kusiner, hemma hos mormor och morfar i trädgården. Varje avslutning skulle dokumenteras och mormor bjöd på tårta efter avslutningen i kyrkan. Skolavslutningar är något speciellt, blundar jag och minns tillbaka kan jag fortfarande känna den där pirriga, förväntansfulla frihetskänslan i kroppen.
Något centralt i alla mina skolavslutningar var kyrkan och känslan av
högtidlighet. Även om det var en ny kyrka när jag bytte skola var själva traditionen att vara där konstant. De välkända psalmerna och markeringen att ett skolår till var slut. Det var något stort vi delade, stunden i kyrkan har en symbolisk och traditionsmättad tyngd, och detta stora hade många människor gjort före oss.
För många barn idag är avslutningar och klassbesök i kyrkan den enda gången den besöks. Det mötet behöver vi vara rädda om. Därför känns det extra fint att Falkenbergsskolan högstadium i år ska sin sommaravslutning i Johanneskyrkan.
Malin Burmeister