Foto: Mikael Ringlander

Till minne av Desmond Tutu 1931 - 2021

Desmond Tutu besökte vid två tillfällen Se människan på Bokmässan och vi är många som med glädje minns hur vi fick lyssna till honom. Här kan ni ta del av Hans S A Engdahls minnesord. Onsdagen den 26 januari hölls en minnesgudstjänst i Storkyrkan i Stockholm och länk för att se den även i efterhand finns här.

Desmond Tutu blev 90 år. 

Desmond Mpilo Tutu blev känd över världen som mannen som ledde den sydafrikanska sannings- och försoningskommissionen. För sydafrikanerna är han mycket mer än så. Han har ett sätt att tala som gick hem hos de flesta och han har en förmåga att få med sig massorna. Hans skarpa intellekt, hans engagemang i världens ödesfrågor och hans lust att beträda humorns marker, allt detta är ärkebiskop Desmond Tutu. Det är så han vill bli kallad.

Desmond Mpilo Tutu föddes den 7 oktober 1931 i Klerksdorp, några mil sydväst om Johannesburg. Mamman tillhörde folkgruppen tswana och arbetade som hemhjälp hos en vit familj. Pappan var xhosa och var rektor på stadens metodistskola. Desmond Tutu växte upp med tre systrar. 

Den unge Desmond var duktig i skolan, han hade ett närmast fotografiskt minne och var en begåvad debattör. Fysiskt var han inte så stark och under flera år i de tidiga tonåren var han sjuk i tuberkulos, tidvis så allvarligt att han under längre perioder var inlagd på sjukhus. 

Att han valde en kyrklig karriär var inte självklart, snarare ett resultat av bristen på andra meningsfulla alternativ. Inte heller var det självklart att han skulle bli anglikan. Metodistkyrkan fanns länge med i bilden och farfadern och en farbror var präster i en afrikansk, självständig kyrka. Det var emellertid den anglikanska prästorden Community of the Resurrection och en av dess ledare, Trevor Huddleston som kom att bana vägen för Tutus yrkesverksamhet.

Fem år på King’s College i London med en Masterexamen i teologi lade grunden för en snabb karriär: teologisk undervisning i det som i dag är Östra Kapprovinsen 1967 och i Lesotho 1970, två år senare var han tillbaka i London som ansvarig för Theological Education Fund, som stödde teologisk undervisning i utvecklingsländer, därefter blev han domprost i Johannesburg 1975, biskop i Lesotho 1976, generalsekreterare för South African Council of Churches 1978, biskop i Johannesburg 1985. Året innan hade han tilldelats Nobels fredspris. Slutligen utsågs Tutu till ärkebiskop i Kapstaden 1986. Han blev därmed den första svarta ledaren för anglikanska kyrkoprovinsen i södra Afrika.

Vad som drev honom – och dem som ville se honom i ledningen – var kampen mot apartheid. Som domprost i Johannesburg skrev han ett långt brev till premiärminister John Vorster för att dra uppmärksamhet till de orättvisor och bristande fri- och rättigheter som svarta sydafrikaner levde under. Premiärministern avfärdade brevet som politisk propaganda men bara några veckor senare, i juni 1976, inträffade ungdomsrevolten i Soweto och uppemot 200, kanske fler, svarta ungdomar sköts ihjäl av polis- och säkerhetstjänsten. 

Året därpå dödades apartheidmotståndaren och ledaren för den svarta medvetenhetsrörelsen, Steve Biko, av polisen. På begravningen i King Williamstown predikade Tutu för över 15 000 människor om att Biko inte hade dött förgäves, att apartheid var dömt att försvinna och det fanns en ljus framtid. 

Tutu utmärkte sig under de mörka apartheidåren genom att förmedla ett budskap om icke-våld, hopp, befrielse och kärlek. Han bemästrade stora folksamlingar och utsatte sig själv ibland för stora risker. 

Åren 1990 till 1994 var händelserika år i Sydafrika. Frihetsorganisationer som tidigare varit bannlysta legaliserades. Politiska fångar, däribland Nelson Mandela, frigavs. Ändå var det uppenbart att apartheidsamhället endast förändrades marginellt. Det var också en orolig tid och konflikten mellan ANC (African National Congress) och Inkatha skördade tusentals offer.

Desmond Tutu och den nyss frigivne Nelson Mandela utvecklade snart ett ömsesidigt förtroende för varandra. När Mandela valts till Sydafrikas första svarta president, utsåg han Tutu till att leda sannings- och försoningskommissionen (Truth and Reconciliation Commission,TRC). Tutus bok No future without forgiveness, i svensk översättning Ingen framtid utan förlåtelse, ger en utmärkt beskrivning av denna fas i det nya Sydafrikas historia. 

Tutu fick uppdraget att leda en statlig kommission, men gjorde det som en kyrkans ledare och försökte vara inkluderande. Med TRC fick han på ett märkligt sätt kröna sin gärning som först handlat om att bekämpa det onda apartheidsystemet och som sedan innebar att dra upp riktlinjerna för ett nytt, förhoppningsvis försonat Sydafrika.

Karaktäristiskt för Tutu var att han trodde att alla kunde försonas och leva tillsammans. Tidigt myntade han uttrycket ”Regnbågsnationen” för att beskriva Sydafrika. Tutu var alltid tydlig med att kyrkan och den kristna tron hade medel som kunde åstadkomma försoning. Men det fanns ett spår till: den afrikanska livsfilosofin ubuntu. 

På xhosa betyder det ”man är en människa genom andra människor” och detta synsätt präglar traditionell afrikansk livsförståelse och religion. Enligt Tutu var ubuntu avgörande för ett gemensamt liv i det nya Sydafrika. En viktig poäng i detta för Tutus del var att vita sydafrikaner hade något viktigt att lära sig av Afrika.

Det märkliga med Tutu var att i allt han gjorde fanns ett ibland stort krävande allvar att varje människa är sedd och älskad av Gud, men mitt i allt detta också en ibland svårtillägnad humor.

Den som ville komma Tutu närmare in på livet fick ta sig till den tidiga morgonmässan i St George’s Cathedral i Kapstaden. Hundratals mer eller mindre gudfruktiga människor sökte sig till denna mässa; ingen frågade om motiven oavsett det gällde den massiva turistgruppen från Danmark eller den kände dramatikern Ariel Dorfman från Chile som helt frankt sa i mässan att han nog trodde på änglar mer än på Gud. Tutu välsignade honom extra kärleksfullt.

Kanske är Tutu också den ende 80-åring som hållit en akademisk föreläsning med titeln Musings of a Decrepit (på svenska ”Grubblerier av en gammal skröpling”). Föreläsningen som hölls på universitetet University of the Western Cape, var en lång rad betraktelser om oss och vår tid. Studenterna lyssnade uppmärksamt inte minst när han sa: om ni anstränger er och gör något av era liv då är jag nöjd. Då kan jag traska fram, sjungande, till min grav. 


Hans S A Engdahl
Former Extraordinary Professor in Theology
University of the Western Cape
CAPE TOWN South Africa

Desmond Tutu

Namn: Desmond Mpilo Tutu
Född: 7 oktober 1931, Klerksdorp, Sydafrika
Familj: gifte sig 1955 med Nomalizo Leah Shenxane, tillsammans har paret fyra barn.
Karriär i sammandrag: anglikansk präst (1961), biskop i Lesotho (1976), utnämnd som generalsekreterare för Sydafrikanska kyrkorådet (1978), Johannesburgs första svarta anglikanska biskop (1985), första svarta ärkebiskopen i Kapstaden och den första svarta ledaren för anglikanska kyrkoprovinsen i södra Afrika (1986), kansler vid University of the Western Cape (1988), utnämnd till ordförande för sannings- och försoningskommissionen (1995).
Utmärkelser (bland annat): Nobels fredspris för sin roll i kampen mot det sydafrikanska apartheidsystemet (1984), USA:s presidentmedalj för frihet (2009), en utmärkelse från Mo Ibrahim-stiftelsen som erkände hans livslånga engagemang för "att tala sanning till makten" (2012 ) och Templeton-priset (2013).

Desmond Tutu Antje Jackelén Mpho Tutu 2014 Foto: Mikael Ringlander
Desmond Tutu Se människan 2014 Foto: Mikael Ringlander