Men vad är det som är normalt? Har sommaren varit normal eller är det normalt på arbetet nu när hösten kommit och semestrarna är slut? Är det normalt i kyrkan och på konfirmandlägren som äntligen blev av?
För tänk om… Tänk om det normala är det vi upplever nu och det som tidigare fyllde våra liv är det som är onormalt? Ta detta med resor. Vi svenskar är ett resande folk. Men är det normalt att bara spontant åka till Stockholm över helgen för mindre pengar än vad det kostar att åka buss till Umeå? Är det normalt att ha en eller två semesterveckor under året för att kunna åka på charter till Sydeuropa eller Asien? Som barn minns jag att det där med resor inte var något man tog lätt på. En sommarresa till släkten i södra Sverige var inget spontant, utan välplanerat och väl inpassat i semestern. I år har vi också rest, men många med mig har rest i närområdet, och sett och upplevt områden som vi inte för ett år sedan skulle ha brytt oss om. Vi har kanske rest i fantasin genom böcker och andra berättelser litet mer än normalt, men oj, vilka upptäckter vi därmed har gjort.
Och sedan detta med att hjälpa varandra, med handling och skötsel av gräsmattor och blommor. Vi har vant oss vid att det normala är att det är något var och en får sköta själv. Och orkar man inte så får man väl köpa tjänsten eller flytta närmare centrum, bort från villan med gräsmatta. Under våren och sommaren har det normala varit att vi som är yngre har haft möjlighet att hjälpa våra äldre. Vi har handlat, hört av oss oftare, hjälp till med trädgården och helt enkelt tagit oss tid. Normalt sett hade vi ju inte haft den tiden. Den hade istället varit uppbokad med annat som vi normalt hade varit tvungna att göra före allt det som vi borde ha gjort redan före pandemin.
Detsamma gäller matlagningen och samvaron kring matbordet. Om jag blickar tillbaka på det senaste halvåret så har vi i vår familj förändrat hur och vad vi handlar. Det känns viktigt att vi har en produktion av livsmedel inom vårt lands gränser. Det känns normalt att välja närodlat, svenskt, och normalt att det faktiskt inte alltid finns allt det där man skulle vilja ha. Jag har lagt ner mer tid på att laga mat från grunden, kanske inte långkok, men i vart fall med rena råvaror. Det har tagit mer tid än normalt, men just nu är det normala att jag har lite extra tid att lägga på tillagningen av det vi ställer fram på bordet. Faktum är att vi även har suttit lite längre tillsammans som familj när vi ätit. Förhoppningsvis för att det har varit trevligt, men också för att tiden har funnits när många andra aktiviteter har varit inställda.
Tänk om vi för första gången på länge har fått uppleva en alldeles normal sommar?
Med facit i hand är svaret på frågan om vad som är normalt och vad som hör till det onormala kanske inte så självklart. Kanske är det dessutom så att vi har makt att själva definiera vad som borde vara normalt i våra liv och därmed även välja den normaliteten framför en annan.
Så, tänk om vi för första gången på länge har fått uppleva en alldeles normal sommar och en helt normal semester? Att vi för första gången på lång tid har haft tid med det som är verkligt viktigt i livet? Tänk om vi har fått uppleva saker som kommer att påverka oss och våra barns värderingar kring vad som är normalt framöver? En sträng av igenkänning slogs an i mig kring vad som är riktigt viktigt. Och om hur man kan uppleva det normalt att mestadels vara hemikring och hjälpa dem man älskar och håller av, och att få dela mat och dryck tillsammans med dem.
Men så längtar jag också efter att slippa ha en fiende mitt ibland oss. Ett virus och en sjukdom, som tvingar oss att sitta långt ifrån varandra. En fiende som gör att vi inte får ta i hand eller krama om varandra. Jag längtar efter normalitet inom idrotten med tävlingar och evenemang där tusentals kan samlas och glädjas tillsammans.
Oj, vad vi längtar efter det normala - vad det nu kan betyda att ha det normalt.
Text: Hans Johansson, din kyrkoherde i Boden
Artikeln är hämtad ur Svenska kyrkan Bodens tidning Kyrkfönstrets höstnummer. Utgivning 25 september 2020.