Vi är i mitt i den mörkaste tiden. Tiden innan snön på allvar kommer och lyser upp i vintermörkret. En tid när det kan kännas som att allt är mörkt, och då det är extra motigt att stiga upp på morgonen.
Men just den här tiden finns det faktiskt små ljus i mörkret. Det är alla de ljus som tänds runt om på våra kyrkogårdar och minneslundar nu i allhelgonatid. Små ljus som lyser upp i mörkret. Kanske kan det kännas lite vemodigt när vi ser dem, för de påminner oss ofta om att vi har mist någon. Att någon saknas därhemma, att vi är ledsna. Kanske är det länge sedan det hände. Kanske är det alldeles nyss. Kanske tänder du ljuset på en grav, eller i en minneslund, för allra första gången.
Oavsett om det är den första allhelgonahelgen efter att du mist någon, eller om det gått år, så känns det ofta lite sorgligt. Ljuset blir ju en påminnelse om att det gått ännu ett år. Att vi levt ännu ett år utan dem vi saknar. På så sätt är det kanske lite konstigt att säga att det här är ljus som lyser upp i mörkret - och ändå är det så.
Jag tänker att varje ljus som tänds, varje låga som envist flämtar i mörkret, påminner oss om kärleken. Om det liv vi har levt med dem vi saknar, allt det fina vi har haft tillsammans, och det kan ingen död i hela världen ta ifrån oss.
Det liv vi har levt, allt roligt vi har haft, det försvinner inte för att någon dör. Det kommer alltid att finnas kvar. Och så länge vi lever och så länge vi minns våra döda, så finns de också kvar. Det kan vara en god tröst när vi känner oss ledsna. Liksom de ord som står i Johannesevangeliet i Bibeln kan vara en tröst. Där står det:
Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Och precis så tror jag att det är. Jag tror att det också i det mörkaste mörker finns ett ljus, och att det finns en plats där våra älskade är. Och där väntar de på oss.
I kyrkan talar vi ofta om att de som dött är hos Gud i himlen och att de väntar på oss där - och det tror jag att de gör! Jag tror att de är där, att de väntar, och att de ser ljusen vi tänder för dem. Ljusen som lyser upp i höstmörkret.
Så tänd ett ljus för dem du saknar och låt ljuset lysa upp i mörkret för det liv ni har levt tillsammans.
/Anna Nilsson, präst