Flera av oss som var där kände historiens vingslag när vi förenades i den gemensamma psalmsången där bänkgrannen sjöng på sitt språk, oberoende om det var finska eller svenska, men där melodin och innehållet var detsamma. Väl jobbade språken tillsammans, trots att orden är så olika, när allt bars fram av den gemensamma melodin, innehållet och sångens inneboende kraft, till en oförglömlig upplevelse från den tid när vi var ett enat folk och en enad nation.
Dessutom kände vi att själva gudstjänstordningen nog i stort sett är identisk för våra bägge grannländer, Finland och Sverige. Inte att förundra eller att förvåna sig över att det är lika, eftersom det var två broderländer som nu fick möttes vid något som historiskt sett innehåller så mycket som förenar och binder oss nära samman.
Uppläsningen av dagens texter och böner förde oss sedan än mer samman, då dessa är så lika i bägge länderna. Inte minst för vår förre biskop i Luleå stift, emeritus Hans Stiglund. Säkerligen var det hans rötter från det svenska Tornedalen som påminde oss andra i kyrkan om vårt gemensamma ursprung. Allt ifrån historiens början till nu. Redan det omisskännliga tonfallet i hans röst, Tornedalsaccenteten, bekräftade detta.
Att vi har känt, och fortfarande känner, en stor samhörighet i bakgrund, historia, form - och inte minst språk - kom tydligt fram i denna gemensamma samvaro. Att på detta påtagliga sätt mötas personligt och nära i en gemensam högmässa, där språket fick vara bäraren, bekräftade att här finns det mer som förenar oss än vad som skiljer oss åt.
Kanske var det även så att flera av oss, på denna kyrkoårets sista helg, kände oss förflyttade till något. Något som vi alltsedan våra tidiga barnaår så väl känner igen. Förhoppningsvis kan dessa mötesplatser, där vi i respekt för varandra får mötas stilla i något så personligt och enskilt som en högmässa, återkomma oftare. Där sången och innehållet visar hur lika vi är, och att broar kan - och måste - byggas där vi människor möts.
Även i något så personligt och enskilt som nattvarden syntes det gemensamma när utdelningsorden sades på antingen svenska eller finska. Här bands vi samman på ett bildlikt och påtagligt sätt till ett folk – ett gemensamt folk - var och en med sitt liv, sin egen övertygelse och tro, men med en gemensam bakgrund och historia. Och förhoppningsvis även med en kommande framtid i fortsatt vänskap, ömsesidig förståelse och inbördes möten. Så som vi i hundratals år har haft, och även bereds att ha, i en gemensam och samfälld framtid. Nog förpliktar detta fina finsk–svenska exempel till fortsatta möten. Hoppas att vi även i framtiden får samlas till fortsatta ihågkomster och minnen, oss goda grannar emellan.
Ett stort tack till Svenska kyrkan och biskopen för en minnesvärd högmässa.
/Holger Hansson-Palo, Föreningen Norden, lokalavdelningen Boden