Lottakåren är så mycket mer än att laga ärtsoppa i skogen

I sitt jobb som assistent på församlingsexpeditionen i Boden möter Emma  Backlund många av dem som kontaktar församlingen med frågor eller  funderingar. Vid sidan av sitt ordinarie arbete har hon också ett engagemang i Svenska Lottakåren (SLK). Lottakåren är en partipolitiskt obunden och frivillig försvarsorganisation för kvinnor i Sverige. Rörelsens syfte är att rekrytera och  utbilda kvinnor till uppgifter inom det svenska totalförsvaret och att bedriva totalförsvarsinformation.
– Bakåt i tiden har jag varit hemvärnsungdom. Lite senare gick jag med i  Lottakåren och där har jag sedan dess haft ett stort och långvarigt engagemang. Jag har även gjort värnplikten, och därefter två utlandsmissioner, berättar hon.

Emma bor i Lombäcken, och hon är utbildad gymnasielärare i ämnena samhällskunskap och geografi. Hon har också arbetat på Bodens begravningsbyrå, men sedan tre år tillbaka är hon anställd i Svenska kyrkan Boden. På brickan som hon har på sin militära uniform står en näst intill obegriplig kombination av förkortningar.
– Förkortningarna innebär att jag har ett hemvärnsavtal med ledningspluton som stöttar upp Militärregion Nords stab. Vi går in och stärker upp staben med bland annat stabsassistenter, signalister och bilförare. Och där är jag stabsassistent. Så jag gör egentligen samma saker som i mitt ordinarie jobb inom församlingen, men då i stället i gröna kläder, säger hon.

Vad säger gemene man om du nämner Lottakåren?
– Det är ju främst förplägnad. Att vara ute i skogen och tillaga ärtsoppa.
Det låter lite som i 91:an, men Lottakåren finns alltså på riktigt än i dag?
– Lottakåren finns fortfarande i allra högsta grad, men bilden av ärtsoppa i skogen är rätt förlegad. Det finns fortfarande fältkockar, men Lottakåren är så  mycket mer.
Som till exempel?
– Där vi har vuxit mest är nog på stabsassistentsidan. Där finns vi i inom det militära, men också civilt. Ungefär hälften av Lottakårens totala avtal är med civila myndigheter. Men det är inte så många som känner till det.

Hur arbetar Lottakåren på den civila sidan?
– Vi stärker upp vid en mängd olika kriser i samhället. Under pandemin har vi stärkt upp regionen. Här i Boden har vi till exempel varit vaccinationsvärdar. Men det är på många områden i det civila samhället som vi hjälper med utbildad  personal. Lottakårens huvuduppgift är också att utbilda och personal försörja viktiga funktioner i samhället.
Det låter som ett meningsfullt uppdrag?
– Jamen, det tycker jag absolut. Om man ser på det civila samhället och på hur vi kan stärka det, så har vi bland annat en utbildning som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har utformat. Den heter ”Sköt dig själv”, och handlar om hur man ska ta hand om sig själv för att kunna ta hand om andra. Där får man lära sig hur man som individ ska bli starkare, för att sedan också kunna bidra till att stärka samhället.
Hur ser intresset ut för att bli medlem i Lottakåren?
– Vi har fått en enormt stor tillströmning av människor sedan Ryssland invaderade Ukraina. Det gäller både på riksnivå och till vår lokala kår.
Du har också varit iväg på utlandstjänst?
– Som militär har jag varit i Kosovo vid två tillfällen, 2002 och 2003. Och även där har jag arbetat med just stabs- och sambandsbitar.

Du har också haft andra internationella uppdrag?
– Jag har varit ute som valobservatör. Jag har varit i Kirgizistan, och även i Ukraina vid två olika tillfällen. Men det har ingenting med det militära, det gröna, att göra.
Var i Ukraina har du varit?
– Det var under presidentvalet 2019, under de två observationerna. Under den första presidentvalsomgången var jag stationerad i Poltava, och sedan utskickad på landsbygden. I den andra svängen var jag till Odessa, och sedan vidare ut till mindre orter i närheten.
Kunde du ana eller se den här utvecklingen med en rysk ockupation och ett fullskaligt krig?
– Man är ju så naiv att man tänker att sådant där inte kommer att kunna hända. Ändå så visste man i bland annat Dombasområdet eller på Krim. Där bedömdes läget som alltför farligt, så där fick vi inte komma in överhuvudtaget.
Lärde du känna några i Ukraina?
– När man åker ut på en valobservation arbetar man i team om fyra. Man är två valobservatörer, en tolk och så en chaufför. Jag har haft mycket kontakt med tolkarna som jag arbetade med där.
Är de kvar?
– Ja, de är kvar. Jag har pratat med dem och sagt att om de behöver komma så löser vi på något sätt mat och logi och sådant. Men de har valt att vara kvar ändå.
Vad tänker och känner du när du ser bilderna från Ukraina i dag?
– Det är ju bara så tragiskt. Jag blir ledsen och väldigt illa berörd. Det känns som att det är i ett grannland när det är så nära i Europa. Och när man sedan har varit där så nyligt, och sett många av platserna. Det är så galet. Att det händer i ett europeiskt land.
Vilka är det viktigaste uppdragen för Lottakåren framöver?
– Det gäller att ta vara på det engagemang som har uppstått nu. Det är en utmaning, för alla utbildningar är baserade på det engagemang som var före pandemin. Under pandemin har sedan alla kurser varit inställda, och nu har vi fått en medlemsökning på cirka 25 procent i organisationen. Men vår huvuduppgift är fortsatt att stärka kvinnor i samhället. Det är vår viktigaste uppgift. 

Text & foto: Joakim Nordlund