200406 Social distansiering mellan grannar.
Foto: Kristin Lidell /Ikon

I det ovanliga behöver vi det vanliga

Varje månad skriver någon av Svenska kyrkan i Bodens präster i Boden Gratistidning. Denna gång är det Anna Ahlström Nilsson som uppmuntrar oss till att fortsätta att kämpa på, och att ha tålamod med allt som känns ovanligt och annorlunda i den nya vardagen med covid-19.

Det är november, och det är så mycket vardag som det bara kan bli. Ibland blir vi trötta på vår vanliga vardagslunk. Vi vill att något ska hända, att något ska bryta av den grå vardagen. Och ibland gör det ju det. Ibland händer fantastiska och roliga saker som bryter av mot det vanliga.

Men ibland kan det som bryter av vardagen vara lite väl ovanligt, och då vill vi genast att allt ska gå tillbaka till det vanliga. Och ovanligt - det har det varit för oss alla det senaste året. Vi har fått vänja oss vid en vardag med covid-19, och med att leva mitt i en pandemi. Vi har fått vänja oss vid så mycket som är nytt, men även om vi nu har vant oss är det svårt.

Det är svårt att orka hålla ut, och vi vill bara att allt ska bli som vanligt igen. Och ändå kan vi faktiskt inte göra något annat än just det. Vi kan bara vänta, kämpa på och hålla ut! Kanske har det blivit svårare nu när mörkret och kylan har kommit. Vi är så trötta på det, och vill bara att det ska gå över.

Så tror jag att vi alla känner. Vi vill att allt ska bli som vanligt igen. Det gör jag också! Men så kommer jag att tänka på det som står i Johannesevangeliet 14:27:

”Känn ingen oro och tappa inte modet”.

Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Att det rentav kan kännas som ett hån, framför allt orden om att inte oroa sig. Men vi får hjälpa varandra med det! Att orka hålla ut också när det är svårt. Att inte tappa modet, att orka kämpa vidare, och att ha tålamod med allt det ovanliga som nu har blivit en konstig och annorlunda vardag.

Och vi är ju inte ensamma i det även om det kan kännas så ibland. Jag tror att Gud är hos oss där vi är. Att Gud vill hjälpa oss igenom också detta. Att Gud varken har, eller kommer att, lämna oss. Vi känner inte alltid av närvaron, men vi får våga lita på det på samma sätt som vi får lita på att också den allra mörkaste och segaste novembermånad blir avlöst av en december som är fylld av adventsljus. Att det även i allt det som är så ovanligt just nu fortfarande finns saker som får vara trygga och alldeles som vanligt. Att vi får hålla fast vid det som är som det brukar, och att vi får försöka att hitta det som ger oss glädje och styrka just här och nu. Jag tänker att vi får hjälpas åt att få syn på det när vi tappar bort det. Att hjälpas åt att hitta det som känns tryggt, säkert och vanligt, mitt i allt det ovanliga.

/Anna Ahlström Nilsson, präst