Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.
Det är framför allt den andra delen av bibelordet jag har burit med mig; Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Svårare än så är det inte. Och ändå är just det så svårt. För även om vi innerst inne vet att Gud är kärlek så glömmer vi bort det. Vi glömmer bort att Gud är kärlek, och att Gud alltid är den kärlek som vill oss väl. Både den himlastormande förälskelsekärleken då allt bara sprakar, liksom den lugna, trygga vardagskärleken som tar sitt bästa uttryck i att man tar en extra vaknatt åt sin partner i mörkaste vabruari.
Sedan är det inte alltid så enkelt det där med kärlek. För lika ofta som den är god, lika ofta gör den ont. Ibland när den tar slut, men kanske framför allt de gånger den missbrukas. När andra tycker sig ha rätt att bestämma vem vi får och inte får älska, eller till och med vem av oss som Gud älskar, och när människor skadas i kärlekens namn, ja, då missbrukar vi kärleken. Och även om jag nu benhårt tror att Gud vill kärlek, så tror jag inte att Gud vill den så kallade kärlek som skadar oss.
Kärlek är något oerhört fint som vi ska vara rädda om, och inte använda för att göra varandra illa med - inte ens då vi menar väl. Den kärlek som får oss att må dåligt, eller att känna att vi inte duger som vi är, det är ingen bra kärlek. Det är inte en sorts kärlek som vi ska medverkar till att sprida. Nej, låt oss i stället sprida den kärleken som vill väl, som får oss att växa som människor och som får oss att känna att vi är det allra finaste Gud har skapat.
Eftersom det är precis så det är. Gud inte bara älskar oss, för Gud är vi dessutom det dyrbaraste som finns. Inför Gud måste vi inte hålla masken eller upprätthålla en fasad, utan vi får vara just de personer vi i våra hjärtan är. Och vi vet ju det. Men lika lätt som det är att tappa bort hur god kärlek ser ut när man bara möter kärlek som skadar, lika lätt är det att glömma att vi är det mest värdefulla Gud har skapat. Så låt oss påminna både varandra och oss själva om det. Om att Gud är kärlek och att vi är älskade precis som vi är.
/Anna Ahlström Nilsson, präst