Det finns ett bibelord som har följt mig i mer än halva mitt liv. I den bibel jag fick när jag konfirmerades är raderna: ”Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom” (1:a Johannesbrevet 4:16) understrukna.
Smaka på det - Gud är kärlek. Visst låter det underbart? Och det är just kärleken som vi ska fira lite extra nu i vår. Kärleken, och alla människors lika värde, alla människors rätt att vara just den man är, precis som man är.
Den 22-25 mars får Boden sin allra första Pridefestival och då kommer det att både spraka och glittra i hela stan, och vi kommer att få fira kärleken. Och det är gott, det är gott att få fira kärleken, det är gott att få fira människovärdet och det är just det vi ska göra under Pride. Vi ska fira, vi ska fira stort.
De senaste åren har jag fått jobba i Svenska kyrkans tält på Luleå Pride. Där har jag delat ut kärleksknappar, regnbågsfärgade knappar med texten ”Störst av allt är kärleken ”. För så är det, störst av allt ÄR kärleken och Gud ÄR kärlek. Det tror jag verkligen på.
Jag tror att Gud är kärlek. Jag tror att Gud vill kärlek, och att Gud gläds med oss när vi finner kärleken, oavsett vilket kön vår partner har. Jag tror också att Gud finns med oss i kärleken, hela vägen från det där första pirret i magen när vi blir förälskade, och ända fram till vardagskärleken som tar sig uttryck i att låta den man älskar sova en timme extra efter en vaknatt i vabruari.
Jag tror benhårt på att Gud älskar oss som dem vi är. Inte som någon annan, inte som den någon annan tycker att vi borde vara. Gud ser på oss med kärlekens ögon, i Guds ögon är vi alla gnistrande ädelstenar, dyrbara diamanter.
Vi är det allra finaste som finns. Ändå har vi så lätt att tappa bort det. Vi glömmer ofta hur fina vi är, hur älskade vi är. Det är jobbigt och det gör ont när vi tappar bort oss, men då kan vi hjälpa varandra att hitta rätt igen.
Vi får påminna varandra om att vi är älskade och värdefulla just som dem vi är. Inte som någon annan, inte som den någon annan tycker att vi borde vara.
Nej, vi är och förblir älskade precis som vi är och det får vi tro på. Detta att vi är det allra finaste som finns och att vi alltid är älskade av Gud.
Vid pennan
Anna Nilsson, präst i Svenska kyrkan i Boden