Finna det som ger frid

Jag har under en tid valt att leva med tidegärden. Du som läser kanske vet exakt vad det är när du hör ordet, men om du inte vet vad det är så kommer en förklaring här. Tidegärden kan beskrivas som kyrkans dagliga bönerytm – en ordnad form av bön som sträcker sig över hela dygnet och hjälper den som ber att leva i en ständig medvetenhet om Guds närvaro. 

Själva ordet tidegärd kommer från gammalsvenskan och betyder i  korta drag ungefär ”bön vid bestämd tid”. Vad jag kunnat utröna har traditionen sina rötter i det judiska bönelivet och har utvecklats genom klosterlivet där munkar och nunnor samlades under dagen, vid 
bestämda tidpunkter, för att be psaltarpsalmer, läsa bibelverser och sjunga lovsånger.

En bönedag enligt tidegärden består oftast av: morgonbön (laudes), middagsbön, aftonbön (vesper) och nattbön (completorium) och bönerna följer kyrkoårets rytm med psaltarpsalmer, bibelläsningar och förböner. Du kan be själv eller i grupp, för det som är lite läckert med att just be efter tidegärden är att du egentligen aldrig är ensam. Runt omkring i världen ber andra exakt samma böner som du och det skapar en gemenskap. Du behöver heller inte be vid alla tidpunkter. Jag själv har valt att be laudes och completorium regelbundet just för att kunna centrera livet kring den treenige Guden, börja och avsluta dagen i tacksamhet och påminnas om Guds ständiga närvaro i våra liv.

De återkommande psalmerna, läsningarna och bönerna skapar för mig en rytm som bär när annat inte räcker till. Med tiden får bönen forma hjärtat och livet börjar andas i takt med Guds kärlek. Att be efter tidegärden är kanske inte något för alla, men på sätt och vis tycker jag att den kan underlätta när jag själv inte riktigt vet hur jag ska formulera mig och mina egna ord faller platt. Tidegärden ger en struktur som på ett sätt föder frid i min själ. Och det är nog främst det jag försöker komma till: Hitta det som föder frid i din själ! Jag vill påstå att ditt böneliv är vägen till frid, det är kartan och kompassen som kommer leda dig rätt. 

För något som är säkert och som jag håller fast vid är just att när vi ber öppnar vi hjärtat för något större än oss själva. I bönen får tankarna vila, oron stillas och vi får lägga det vi bär i tryggare händer. Det handlar inte alltid om att få svar, utan om att våga stanna upp och lyssna. I stillheten kan friden långsamt växa fram – en stilla visshet om att vi inte är 
ensamma, och att livet bär, även när vi inte förstår hur.