Hevonen-häst, pappi-präst, suola-salt, kaikki-allt. Den ramsan, de orden, var de första orden på svenska som min morfar lärde sig. Hans modersmål var meänkieli, ”vårt språk”. Men för mig och min morfar så var det inte vårt språk. Jag kan inte minnas att jag hörde honom prata det då han levde. Min mor har i alla fall hört honom prata med andra men han pratade det inte direkt till henne. För trots att meänkieli både var min morfars och mormors modersmål så talade de svenska när de pratade med min mor. Något som inte är så konstigt utifrån sättet som min morfar lärde sig svenska. Som min mor berättat för mig flera gånger: ”När din morfar började skolan då var det svenska som gällde. På byn pratade alla meänkieli, även lärarinnan. Men när man kom innanför skolans grind då skulle man bara tala svenska, annars så fick man stryk. Din morfar han fick mycket stryk.”
Vid den här tiden var inte längre skola och kyrka ett och samma. Men kyrkan hade ändå en stark ställning och makt. Det var inte för inte, som präst var ett av de första svenska orden min morfar lärde sig. Som statskyrka så gick kyrkan i regel samma linje som staten gjorde. Men vissa företrädare för kyrkan, vissa präster, gjorde mer. Dessa bistod inte bara i en försvenskningsprocess, eller snarare ett försök till kulturradering. Utan dessa hjälpte även de som höll på med den så kallade rasbiologiska forskningen. Vare sig det handlade om skallmätning, skallplundring eller annat.
Själv var jag förbi Akamella ödekyrkogård förra hösten, då tornedalska/kvänska/lantalaisiska/samiska kvarlevor efter 146 år fick återvända till sin sista vila. Det var kranier som hade plundrats för rasbiologisk forskning. Kanske tillhör dessa någon släkting till min morfar, eller deras vänner. Vi vet inte, precis som vi inte vet deras namn för det brydde man sig inte om. I dokumentering är de bara nummer, objekt. Inte namn, inte människor, inte subjekt. Inte någons far, mor, bror, syster eller barn. Detsamma gäller troligen även de kvarlevor som för några dagar sedan återbördades till Gammelstads kyrkogård.
Parallellt som jag skriver detta, så förbereder jag mig inför den gode herdens söndag. I år läser vi från Joh 10:11-16. Här beskriver Jesus sig som den gode herden. Herden som inte överger fåren när vargen kommer till skillnad från en lejd herde som flyr. En bra beskrivning på Jesus, han som i sitt herdeskap inte viker undan faran. Han som lider, förnedras och dödas för vår skull. Han hade kunnat välja något annat. Han hade kunnat ta den enkla vägen, men det gjorde han inte. Den ondska, den synd, han bar på korset går nog knappt att förstå. Detta då han tar på sig alla våra synder och dör för vår skull. Den frihet han bjuder oss, samt möjligheten till liv bortom döden, den kan vi med all rätta glädjas över och fira. Men vi är även kallade att gå i hans fotspår och göra det som är gott. Agera som goda herdar för alla människor som Jesus så innerligt älskar. Tyvärr är det helt klart så att vissa företrädare för Svenska kyrkan inte alltid har agerat som goda herdar. Vissa har inte ens agerat som lejda herdar som flytt, utan snarare som vargen som kommit och rivit och skingrat hjorden.
Förra gången jag firade den gode herdens söndag var jag med i invigandet av samiska stolor. Ett steg i vårt arbete att lyfta fram och synliggöra olika samiska kulturella inslag, istället för att osynliggöra dem. Vi är även några i pastoratet som särskilt börjat arbeta med satsningar kopplat till de nationella minoriteterna. Vi har själva på olika vis någon koppling till minoriteter, även om alla inte har det som sin främsta identitet. Detta arbete är väldigt spännande då vi rätt mycket går på nya marker istället för i redan upptrampade spår. Vi är inte blyga för att tillsammans med dig som tillhör en minoritet ha en dialog kring vad man kan eller borde göra, även om vi inte har möjligheten att lova eller mandat att göra precis vad som helst. Vi är inte heller blyga för att på olika vis sträva för att människor ska behandlas som subjekt istället för objekt, som personer inte nummer. Att motverka
olika former av rasism och istället verka för medmänsklighet. Detta utifrån den grund som vår gode herde visat oss. Han som i sin stora kärlek gick i döden för alla sina får, oavsett vilken fålla de finns i. Det kan vi alla, oavsett identitet och tillhörighet, tillsammans få sträva mot.