Vissa har gjort en helt konkret resa genom att lämna sitt fosterland och flytta till Sverige. Andra har inte gett sig av, utan har kommit till det här landet genomfödseln och lever med minst två kulturer. Men alla ställer sig samma frågor – till och med svenskarna.
Vem är jag?
Räcker jag till? Blir jag accepterad? När och var känner jag att jag är framme?
I den här tidningen får vi ta del av några av de här historierna. Den unge Olle Nyyssönen lämnade Leppävirta i Finland för att arbeta på ett järnverk i Ronneby på 1960-talet. Nu lever han pensionärsliv i Ludvika. I en dokumentärfilm återvänder den kände artisten Markus Krunegård till sina rötter i Pello i Finland. Inte visste den unge Olle, trots sitt namn, att livet skulle föra honom till Sverige. Och inte hade man trott att Markus skulle säga att han hellre uppträder inför åtta finländare någonstans i Finland än inför en stor publik i Sverige.
Vi tror oss planera livet. Ändå är det mycket i livet som sker av en slump. Ett val leder till ett annat. Vilka människor möter vi? Vilken miljö lever vi i? När får vi uppleva vår sista sommar?
Det som är överraskande är att ju längre vi lever, desto mer fästs våra tankar och minnen vid möten i livet: människor, hem och naturen. Ett finskt ordspråk säger: ”Livet är en resa, njut av vyerna.”
Naturen ger oss en glimt av livets kontinuitet och oändlighet.
En del av den sverigefinska historien är också Svenska kyrkan, som ser väldigt olika ut på olika håll i landet. Vi får läsa om Finska församlingen i Stockholm och dess kyrka, som redan under flera århundraden har fungerat som ett levande monument bredvid Kungliga slottet.
Många sverigefinländare har under sitt livs resa öppnat kyrkans dörr för att ge sitt liv innehåll och för att få gå en liten bit av vägen tillsammans.
Vårt livs resa går vidare.