Det talade ordet gäller
Kära systrar och bröder i Kristus!
I århundraden har generation efter generation läst Johannesevangeliets text där det talas om Jesus som den sanna vinstocken. Men istället för att läsa texten som en bekräftelse på att vi utgör en enhet har vi fokuserat på grenarna som inte bar frukt och därför skars bort. Det är så vi har sett på varandra. Som grenar som avlägsnats från den sanna vinstocken från Kristus.
Men det har funnits kvinnor och män, som redan i en tid när en gemensam minnesstund som vår var otänkbar, ändå samlades för att be för enhet eller för att bilda ekumeniska gemenskaper. Teologer, både kvinnor och män, började föra en dialog med syfte att överbrygga dogmatiska och teologiska skillnader.
Redan då var det många som gemensamt tjänade fattiga och förtryckta. Och vissa led också martyrskap för evangeliets skull. Jag känner djup tacksamhet över dessa modiga profeter. De levde och vittnade tillsammans och såg inte varandra som avskurna grenar utan som förenade med Jesus Kristus. De såg till och med Kristus mitt ibland sig och de insåg att även under tider när vi slutat tala med varandra talade Kristus till oss.
Jesus glömde oss aldrig, inte ens när vi verkade ha glömt honom och förlorat oss i våld och hat. Och när vi ser Jesus ibland oss, har vi börjat se varandra på ett annat sätt. Vi inser att det är mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Vi är grenar på samma vinstock. Vi är ett i dopet. Därför är vi alla här på denna gemensamma minnesceremoni för att återupptäcka vilka vi är i Kristus.
Men denna insikt om vår enhet i Jesus Kristus motsägs av det faktum att hans kyrka Kristi kropp är splittrad. Visionen om en Jesu Kristi gemenskap med all dess skönhet, och hoppet den väcker i oss, gör att vi lider ännu mer av vår trasighet. Det som aldrig borde ha gått sönder blev söndrat: enheten i Kristi kropp. Vi förlorade det som givits oss.
Hur kan vi gå vidare lika orädda och hoppfulla som våra föregångare på den här ekumeniska pilgrimsfärden mot enhet? Hur kan vi styra våra steg mot en framtida gemenskap som Gud kallar oss till? Hur kan vi bli helade så att vi slutligen kan bli det vi redan är i Kristus: grenar på samma vinstock?
Den latinamerikanske tänkaren Eduardo Galeano har skrivit: Historien är en profet som blickar bakåt. Han utgår från det som var och i motsats till det förkunnar han vad som ska ske. Jag föreslår att vi använder den nyckeln när vi läser om den sanna vinstocken.
Må den bli en hoppingivande och profetisk deklaration om det starka bandet mellan vinstocken och dess grenar, som bär helande och livgivande frukt i överflöd. Låt oss i den andan närma oss detta historiska ögonblick då vi lovar varandra, både katoliker och lutheraner att ta avstånd från ett förflutet som präglats av splittring och konflikt och att vandra en väg mot gemenskap.
Utan tvivel är det en löftesrik men också krävande resa. Den äger rum i en tid av stor splittring som präglas av konfliktbenägenhet. Påtvingad sekterism alienerar individer och samhällen och omöjliggör kommunikation. Dock måste den resa som vi kallats till bygga på en fördjupad dialog. Våra egna berättelser om vilka vi är och vilka de andra är brukar vanligtvis betona våra skillnader. Många av våra minnen är präglade av lidande och konflikt.
Jag är medveten om centrifugalkrafterna som ständigt hotar att splittra oss men vill säga att vi tryggt kan lita på dopets centripetalkraft. Dopets befriande nåd är en gudomlig gåva som manar till gemenskap och enhet! Dopet är en profetisk deklaration om helande och enhet i vår såriga värld. Det omvandlas till en hoppets gåva till mänskligheten som längtar efter att leva i fred och rättvisa i försonad mångfald.
Vilket outgrundligt mysterium: Ropet från folk och individer som lever under våld och förtryck klingar i harmoni med vad Gud ständigt viskar i vårt öra genom Jesus Kristus, den sanna vinstocken som vi är förenade med. Om vi blir kvar i denna vinstock bär vi frukt i form av fred, rättvisa, försoning, barmhärtighet och solidaritet som människor ropar efter och Gud ger.
Låt oss fortsätta framåt och svara troget på Guds maning och därmed också svara på ropen på hjälp och på törsten och hungern hos en sårad och bruten mänsklighet.
Och om Gud imorgon ser oss med stenar i händerna som vi hade tidigare ska vi inte kasta dem på varandra. Vem kan kasta första stenen när vi vet vilka vi är i Kristus?
Med stenarna ska vi inte heller bygga murar som skiljer av och stänger ute. Hur skulle vi kunna det, när Jesus Kristus bjuder oss att bli försoningens sändebud?
Gud ser hellre att vi bygger broar för att komma närmare varandra, och hus där vi kan umgås, och bord där vi kan dela bröd och vin med den ständigt närvarande Kristus som vill att vi blir kvar i honom så att världen kan tro.
Amen.
Martin Junge
Generalsekreterare, Lutherska världsförbundet