I en tid av ovisshet, oro och hopplöshet kan samtalet vara vägen till att öppna dörrar och ta ett steg ut från isoleringen. Att mötas upp utanför kyrkan och ta en promenad är något som prästen Hanna Stark gärna gör för att samtala om livet, som det är precis nu.
Konceptet komministern och häktesprästen Hanna Stark använder sig av kallas Walk and Talk, där möjligheten finns att boka en tid med henne för att ta en promenad och samtala tillsammans. Det är enligt henne en möjlighet för avbrott i Corona-isoleringen, där både stora och små frågor får ta plats.
- Det här är en promenad, en enkel promenad. Det är inte vandring, den ambitiösa och den duktiges vandring: projekt stormkök och kakibyxor, utan det är det här jätte-enkla.
Vanligtvis utgår dessa promenader från en av Ingelstads församlings fem kyrkor men idag går promenaden förbi Linnéparken och genom Öster under Växjös skinande vårsol.
Samtalet denna dag handlar om just samtal. I dessa Corona-tider ökar den sociala distansen med restriktioner som begränsar rörligheten för flera grupper i samhället och det är viktigt att möta känslorna som uppstår, gärna tillsammans med en annan människa. Hanna berättar djupgående om vikten av att stanna i ämnet och känslorna, inte flyga förbi det, utan att ta det på allvar. Hon anser att människan är lösningsorienterad men att nyckeln är att stanna upp och lyssna in.
- Att vara där och få det förtroendet, att bli insläppt.
Därför fokuserar Hanna mycket på att vara närvarande i samtalet, men trots att närvaron borde vara fokus så kan det också hända saker i ens privata liv som man bär med sig in i ett möte med en annan människa. En egen sorg att t.ex. inte få träffa sina föräldrar eller att en i ens närhet gått bort.
- Jag tänker att man faktiskt kan bjuda på en del av sin brist, eller det som kan se ut som en brist.
Hon menar att ens egen sårbarhet och brister inte behöver vara ett hinder för samtal, utan att det kan vara ett sätt att mötas i situationen vi befinner oss i som samhälle. För de allra flesta påverkas mer eller mindre av Coronapandemin och dess ovisshet.
Som häktespräst i Växjö bär Hanna med sig många erfarenheter av isoleringens påfrestningar. Trots att situationerna är väldigt olika så finns likheterna där.
- Det som är likt är att det är ofrivilligt. Det är ingen frivillig isolering, utan man tvingar sig mer eller mindre att beskära, kringskära sitt liv.
Men trots det svåra med isolering så ser Hanna det som en möjlighet också. Tiden i isolering kan till viss del vara outhärdlig men man kan samtidigt lära sig något nytt, som man sedan kan ta med sig vidare i livet. Längtan och saknaden att få krama om sina nära och kära gör att ögonen öppnas för hur mycket vi egentligen behöver varandra. Att inte ta saker för givet och att på så sätt kanske våga se situationen som en välsignelse.
Trots det tunga men viktiga ämnet är samtalet under promenaden med Hanna ganska okomplicerat. Hon målar upp bilder, går in i berättelserna och tvekar inte att hålla sin blick stadig. Situationen är allvarsam men lättsamheten finns ändå ständigt närvarande. Hanna berättar att även om antalet samtal till Svenska kyrkans medarbetare har ökat så har inte innehållet i samtalen blivit särskilt annorlunda:
- Nästan alltid, i nästan alla samtal oavsett tid av kaos eller lugn, är kontakten det som eftersöks och efterlängtas. Att bli mött där jag är och att ingen väjer undan för det.
Promenaden går mot sitt slut och innan Hanna ska tillbaka till arbetet i häktet så återstår en viktig fråga. Jag som medmänniska då, vad kan jag göra? Svaret är enkelt:
- Att rikta sig tydligt till någon, att ringa någon. Det kan göra ett avtryck som någon kan leva på länge.
Text och bild: Linnéa Kajerlöv
