Hösten är som allra finast när stiftet samlas till fortbildningsvecka på S:t Sigfrids folkhögskola. Allén som leder ut till folkhögskolan är som en gyllene tunnel av färgskiftande löv som glittrar i höstsolen. Vackert så det förslår men de vissnande löven påminner samtidigt om alltings förgänglighet, så även vår egen.
Det har blivit tyst kring döden, konstaterar Philip de Croy, som bjudits in att tala under rubriken ”För dig som en gång ska dö”. Han är Sveriges enda thanatolog samt författare och har bland annat skrivit en handbok om döden.
– Förr i tiden var döden närvarande och självklar i våra liv. Vi bar varandra genom sorgen och ner i graven. Vi levde i storfamilj, omgivna av nära och kära. Det fanns riter som bar och en hel del vidskepelse också, säger han.
Det var inte ovanligt att man redan innan döden inträffat snickrade kistan tillsammans, diskuterade begravningen och sjöng psalmer och läste bibeln för att rusta den döende inför sin sista färd. Han berättar om många olika riter och traditioner, bland annat en särskilt hårresande sådan om hur det vatten som liket tvättats med ansågs stärkande. Inte sällan användes det för att doppa spädbarn i, som badvatten för hela hushållet, att städa med eller kanske till och med för att ta sig en slurk av.
Med tiden har välståndet som bekant ökat i Sverige. Medellivslängden har skjutit i höjden, alla har tillgång till avancerad vård och vi har under lång tid varit förskonade från krig. Döden har professionaliserats och distanserats från gemene man och inträffar oftast på äldreboenden eller andra vårdinrättningar. En välsignelse på så sätt att man ofta är i trygga händer av kompetent vårdpersonal när man drar sitt sista andetag. Men det finns en baksida också.
– När vi städat bort döden från våra liv har vi även städat bort samtalet om döden. Det är synd. Dödens språk hör till livets allemansrätt, alla har rätt att prata om döden, säger Philip de Croy.
Han lyfter kyrkans medarbetare som lite bortglömda hjältar under pandemin som varit och som fortfarande till viss del pågår.
– Under pandemin lärde vi oss hantera döden med värdighet även när kroppar behövde läggas i bodybags. Många gjorde skillnad och vårdpersonal applåderades – med rätta – men jag har också sett det arbete som ni har gjort, i det tysta. Det som har med dödens språk att göra, säger han.
Philip de Croy beskriver kyrkans företrädare som viktiga tolkar i en tid då vi tappat bort vårt språk för döden. Han framhåller det faktum att även icke-troende gärna söker sig till kyrkan när döden trängt sig på. Här finns det tid och rum för döden.
– Kyrkan förvaltar dödens språk genom riter, själavården, genom omsorgen och det diakonala. Förvalta inte bara det här språket, var generösa och dela med er. Vi behöver bli fler som behärskar dödens glosor och grammatik, säger han.
När han blickar framåt ser han behov av nya riter som behöver växa fram. Han nämner sorgen efter husdjur. Husdjur som kanske blivit som en familjemedlem, eller som varit någons enda nära relation. Redan idag finns det begravningsplatser för djur och många är säkert de småbarnsföräldrar som hållit en liten improviserad ritual för att ta farväl av nedspolade fiskar och avlidna hamstrar. Helt uppenbart finns ett behov att fylla, menar de Croy, även om han inte vet exakt hur det ska gå till. Han varnar för att helt sudda ut gränsen mellan människa och djur.
– Men underskatta inte varken er förmåga eller behovet som finns. Om någon är väl skickad att göra detta så är det kyrkan och kanske i synnerhet diakonerna, säger han.
Charlotte Granrot Frenberg
.jpg?DoProcessing=&w=800)