Frågor om säkerhet och beredskap står högt på agendan just nu. Det försämrade säkerhetsläget i världen och vårt närområde gör att det i princip råder konsensus kring att det behöver läggas stora resurser på Sveriges och Europas försvarsförmåga. Det är säkert både nödvändigt och bra. Även från Svenska kyrkans sida vill vi bidra i arbetet med att skapa trygghet och gemenskap och skydda vårt gemensamma kulturarv. Men vi får inte tappa bort det allra viktigaste. Nämligen freden.
Någon kanske tycker att det låter naivt att drömma fredsdrömmar i den tid som nu är. Jag tror att det är livsviktigt. Många världsledare talar idag som om de resignerat inför en apokalyptisk framtid. Många framhåller också enkla lösningar på komplexa samhällsproblem eller pekar ut redan utsatta syndabockar som får bära skulden för allt som är fel i vår värld.
Det är först när vi faktiskt vågar tro på en ljus framtid som vi kan börja ta de nödvändiga steg som krävs för att vi ska nå dit. Kyrkan har vid många tillfällen genom historien varit en aktör som predikar fredsbudskapet, skänker tillflykt till den som är i nöd och vågar höja sin röst för mänsklig värdighet även när det kostar på. Det grundar sig i kyrkans trotsiga hopp om att ljuset övervinner mörkret, oavsett hur mörkt det kan se ut att vara.
Under pingsthelgen firas ekumeniska gudstjänster runt om i landet, tvärs över samfundsgränserna. I år har de på ett särskilt sätt freden i fokus. Detta med anledning av att Sveriges Kristna Råd i år firar hundraårsminnet av det så kallade Stockholmsmötet 2025. Då bjöd ärkebiskop Nathan Söderblom in kyrkliga företrädare från hela världen till ett fredsmöte. Engagemanget hämtades ur tiden han levde i, och mötet var en reaktion på det första världskrigets fasor.
Temat för hundraårsfirandet är Tid för Guds fred. Mycket av det som händer idag för tankarna till historiens mörkaste perioder. Krig som mullrar vid horisonten, global ekonomisk osäkerhet, populistiska rörelser och politisk extremism, demokratiska institutioner som ifrågasätts, mänskliga rättigheter som är under press och maktfullkomliga män som spelar roulett med de ungas framtid.
I en sådan värld behövs fredskrafter. Människor som krokar arm och hittar vägar för att fredsbudskapet varken ska tystna eller stanna vid vackra ord, utan leda till konkret handling. Kyrkorna har också ett ansvar att inte stå passiva eller dra åt olika håll, utan precis som för hundra år sedan ta fredsinitiativ, dra samman fredsmöten och stötta och kanalisera människors engagemang.
Fredsbudskapet måste fortsätta höras i vår tid. Inte stoppas undan, inte glömmas bort. Det är varken naivt eller världsfrånvänt att verka för fred, utan något som kräver både mod och handlingskraft, om vi ska kunna nå dit.
Välkommen att vara med vid en av pingsthelgens ekumeniska gudstjänster. Fråga gärna din församling om hur du kan bidra i arbetet för fred. Bli en del av rörelsen som verkar för att freden ska slå ut i blom, lika vackert som våren.
Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift
Texten har publicerats i Barometern och Ölandsbladet.