Foto: Charlotte Granrot Frenberg

Levande kulturarv i metall

Nästan varje kyrka har något som utmärker sig. Det finns så mycket fint hantverk och det är fantastiskt kul att få se. När vi ser väldigt gamla föremål som fortfarande används så blir man förundrad över att de hållit så bra.

Karin Adriansson

Ur Kyrkans Tidning nr 37, 2019.

Inventeringen av metallföremålen i Växjö stifts kyrkor går mot sitt slut. Ett levande kulturarv där flera hundra år gamla föremål fortfarande brukas.

Konservatorerna Karin Adriansson och Stina Damberg befinner sig i Växjö domkyrka denna dag, utrustade med bomullshandskar, kamera, dator och temperaturmätare. Varje metallföremål i domkyrkan inspekteras noggrant och vid behov av åtgärd antecknas råd och rekommendationer till den kommande rapporten.

Inventeringen drog igång 2010 och i november kommer de 293 kyrkor som omfattas av kulturmiljölagen – allt från 70-talskyrkor till medeltida kyrkor – att ha finkammats.
– Vår uppgift är att göra en skadeinventering och se hur vi kan åtgärda skadade föremål så att vi dels kan fortsätta bruka dem och dels förebygga nya skador. Stiftet får en bättre överblick över vad som finns i kyrkorna och vilken hjälp församlingarna kan behöva. Tanken är även att detta ska vara till hjälp i kontakten med myndigheter och i framtagandet av vård- och underhållsplaner, säger Stina Damberg.

Generellt mår metallföremålen i kyrkorna ganska bra.
– De flesta är väldigt duktiga på att ta hand om sina föremål. Det finns många föremål från 1700-talet som fortfarande används och är i fint skick, säger Karin Adriansson.
Men det finns även sådant som kan vara bra att tänka på. Som att alltid använda bomullshandskar vid byte av ljus i ljusstakarna till exempel. Att inte ställa föremålen för trångt. Att ta det lugnt och hellre gå två gånger än att bära flera föremål i taget. Och att förvara föremålen i rätt temperatur. Tenn, till exempel, bör inte förvaras i temperaturer lägre än 13 grader. Då kan metallen drabbas av tennpest. Det är en omvandlingsprocess inne i metallen som skapar bubblor som på sikt gör att det bildas gropar i föremålen.

Karin Adriansson konstaterar att ljuskronan i mässing från 1752 i domkyrkans vapenhus saknar några smådelar, men i övrigt är i bra skick. Foto: Charlotte Granrot Frenberg

Det finns fler metallföremål i kyrkorna än vad man kanske tänker sig. I en normalstor kyrka ryms i snitt 30-40 föremål. I de äldre kyrkorna har man ofta hunnit samla på sig ett ansenligt antal metallföremål genom åren. Vanliga föremål är förstås ljuskronor, ljusstakar, nattvardskärl och dopföremål som skålar och kannor. Men det finns också en mängd mer ovanliga saker runtom i kyrkorna. Oblatjärn, värjor och kistplåtar, alnmått, guldtrådar och metallplåtar inbroderade i textilier för att nämna några.

Det är de lösa metallföremålen som inventeras. Sådant som sitter fast på väggar och så vidare omfattas inte.
– Men det händer att vi tar med någon dörr eller så, om den är för fin för att låta bli, säger Stina Damberg med ett leende och en entusiastisk glimt i ögonen.

Det händer att konservatorerna stöter på föremål som de inte lyckas identifiera. Exempelvis fick de erfara att det används en speciell sorts spik på skiffertak, som de först inte förstod vad det var.

 


– Ibland är det oklart om föremål uppe i tornen är kyrkliga eller något som hamnat där vid någon reparation. Vi har fått lära oss mycket under resans gång, säger Stina Damberg.

En och annan ovanlig upptäckt har de också gjort i kyrkornas sällan utforskade vinklar och vrår.
– I en medeltida kyrka gick jag igenom några vaser uppe i kyrktornet. I en av dem låg en död fladdermus, då hoppade jag till lite, säger Karin Adriansson och fnissar lite åt minnet.

Senast i början av nästa år ska rapporten vara färdig. Då kommer även en bok, i samma stil som boken Textilier i helig tjänst som gavs ut 2016 i samband med textilinventeringen i stiftet.
– I boken vill vi lyfta metallen och metallföremålens berättelser och vad de kan förmedla till oss, skapa nyfikenhet och medvetandegöra vad vi har. Vi kommer även att lyfta föremål som man kanske inte tänkt på att de finns, berättar stiftsantikvarie Maria Brynielsson.
Boken kommer bland annat innehålla texter om metallens symbolik i Bibeln, ljusbärarens historia och nutida oblatbak.

Tillbaka till konservatorerna. Vilket är det mest spännande föremålet som de stött på?
– Å, det går inte att välja! säger Karin Adriansson och får medhåll av Stina Damberg.
– Nästan varje kyrka har något som utmärker sig. Det finns så mycket fint hantverk och det är fantastiskt kul att få se. När vi ser väldigt gamla föremål som fortfarande används så blir man förundrad över att de hållit så bra, säger Karin Adriansson.
– Jag hoppas att man ska bli lockad till att gå hem och titta i sin egen kyrka. Att väcka intresse är ett av syftena med inventeringen, säger Stina Damberg.

Charlotte Granrot Frenberg