Som en blixt från klar himmel. Så skulle man kunna beskriva kallelsen som Frida Ohlsson Sandahl kände plötsligt en höstdag för drygt sex år sedan.
– Det var ett ganska brutalt uppvaknande. Det var som att Gud sa till mig att nu är det faktiskt dags att du gör det du ska göra. Jag blev ganska chockad och förvånad och faktiskt lite rädd. Men det var väldigt tydligt, säger Frida.
Redan när vårterminen 2017 startade påbörjade hon studierna för att följa sin kallelse. Frida har aldrig arbetat i kyrkan, men hon har jobbat nära kyrkan. Sedan hon flyttade till Jönköping 2011 har hon haft eget företag som föreläsare, författare och bokförläggare. Hon är sociolog och har specialiserat sig inom jämställdhet och hbtq, inkludering, normkritik, ledarskap och mångfald. 2019 utsågs hon och prästen Erik Gyll till Årets förnyare i Svenska kyrkan, för sitt arbete med podden Håll hatten på och för processmodellen Regnbågsnyckeln, en slags hbtq-märkning för församlingar. Hon har också kommit i kontakt med kyrkan när hon arbetade på Sensus. När hon flyttade till Jönköping började hon gå till Sofiakyrkan regelbundet och engagerade sig även som förtroendevald. Som barn var hon och familjen kyrkligt aktiva och hon mötte kyrkan även genom scoutrörelsen.
Nu längtar Frida efter att äntligen få börja jobba och lära sig hantverket.
– Jag tror att en del har tänkt att jag vill bli präst för att jobba med hbtq-frågor i kyrkan, men det är inte alls mitt kall. Jag längtar efter att bli präst. Jag kommer med en massa erfarenheter och kunskaper, precis som alla andra som arbetar och som är i kyrkan, men mitt kall är inte att vara aktivist i kyrkan, säger Frida.
Hon har ingen klar bild av vad hon ska göra efter året som pastorsadjunkt i Jönköpings församling.
– Jag vet faktiskt inte. Men jag är så säker på att vägen kommer att läggas för mig. Jag får ofta frågan om vilken sorts präst jag vill bli, men jag har ingen särskild målbild. Jag har erfarenhet av chef- och ledarskap och jag sitter också på ämneskunskaper. Men jag har en stor öppenhet för vad Gud vill säga, säger Frida.
Vad betyder kyrkan för dig?
– Kyrkan står ju för något helt unikt i samhället. Kyrkan är en rastplats och kan med oss som kristna bära ett budskap som ingen annan bär. Där så mycket handlar om prestation och yta så är kyrkan en helt annan rörelse, som säger att du är älskad och det räcker. Det tycker jag är så unikt och så fruktansvärt viktigt. Det behöver vi bära i alla möten. Vi behöver också ta vara på den rytm som finns i kyrkan, oavsett om det är tisdagsmässa eller söndagsmässa. Det hjälper oss i det konstanta tillgängliga flödet som egentligen bara signalerar konsumera mer, du duger inte som du är. Vi är en så rik kyrka, med så mycket resurser och vi möter så många människor.
Undertecknad brukar avsluta intervjuer med att fråga om det finns något som man skulle vilja tillägga. Ett erbjudande som oftast avböjs, men Frida tar tillfället i akt:
– Kanske bara en påminnelse om att Gud talar till oss allihop. Det tog jättelång tid för mig innan jag förstod det och vågade lyssna. Att tillåta sig själv att ha spjället lite öppet. Det kan säkert se olika ut, men jag tror att de flesta av oss känner igen de där stunderna, där uppkopplingen blir lite tydligare liksom, säger Frida.
Charlotte Granrot Frenberg
