Det var en varm, högtidlig och glädjefylld högmässa i Växjö domkyrka, när biskop Fredrik Modéus vigde fyra personer till diakoner och fyra till präster, vara en vigdes till tjänst inom EFS. Kyrkan var välfylld och många kramar utdelades utanför domkyrkan i försommargrönskan efter vigningen.
Två av de nyvigda är Birgitta Quittenbaum och Magnus Pettersson, som gått från att vara läkare till diakon respektive från elektriker till präst. Birgitta är uppvuxen i Osby i norra Skåne, där hon var med i Missionskyrkan. Hon har varit engagerad i missionsförsamlingar (nuvarande Equmeniakyrkan) på olika sätt genom livet, och också arbetat en tid som ung, med barn- och ungdomsarbete. Idag är hon engagerad i Västrabokyrkan i Växjö, en samarbetskyrka mellan EFS och Svenska kyrkan.
Intresset för biologi och människokroppen gjorde att hon sökte sig till läkaryrket. Hon är specialist inom geriatrik, det vill säga specialistvård för äldre, samt palliativ medicin. Hon har bland annat arbetat med geriatrisk och medicinsk rehabilitering på rehabkliniken på Sigfridsområdet i Växjö och med palliativ vård i Kalmar.
Att gå från läkare till diakon har varit en lång process. Birgitta beskriver det som att det handlar om att vissa dörrar har öppnats, medan andra stängts. Likaså har det varit avgörande att hon mött olika personer som lett henne i denna riktning.
– Det har inte varit någon eldskrift på himlen precis, säger Birgitta och skrattar.
– Men jag har alltid i livet känt mig ledd av Gud. Det är som att det funnits olika spår som jag skulle kunna ta, möjligheter som öppnats och som sammantaget har lett mig hit, säger hon.
Något som varit en viktig pusselbit för henne är Svenska kyrkans grundkurs, som hon gick på S:t Sigfrids folkhögskola 2005, när hon sagt upp sig från en tjänst och kände att hon behöver göra något annat en tid. Där lärde hon känna diakonen Marie Nilsson och prästen Carina Samuelsson, som varit viktiga i hennes väg till diakon. Hon mötte också många gästföreläsare som berättade om kyrkans olika professioner.
– Då tänkte jag att om jag någon gång skulle jobba i Svenska kyrkan då skulle det vara som diakon. Då skulle jag ha mer tid att prata med människor om svåra saker, och jag skulle få möjlighet att prata om Gud om det skulle behövas och dessutom slippa skriva journal, säger Birgitta.
När hon för några år sedan fyllde 60 funderade hon, som man ju ofta gör när man fyller jämnt, på vad hon skulle göra med resten av sitt liv. Och tänkte att hon ju egentligen skulle kunna göra något helt annat. Hon såg framför sig olika spår hon skulle kunna ta, vara ett var diakonspåret. Och det var längs det spåret som dörrarna öppnade sig.
Birgitta har fått en nyinrättad tjänst som diakon i Sjösås och Dädesjö församlingar i Växjö pastorat.
– Jag trivs väldigt bra och ser mycket fram emot arbetet med att se vilket diakonalt uppdrag vi har just här. Diakonen ska ju inte göra en massa saker själv, utan peppa, samordna och inspirera och bidra till samverkan med andra aktörer i samhället, säger hon.
Magnus Pettersson kommer från Lekeryd och har precis som Birgitta vuxit upp i en kyrklig familj. Han har varit engagerad i både Svenska kyrkan och i Allianskyrkan. Magnus är praktiskt lagd och har tidigare arbetat som elektriker, kylmontör, kyltekniker och med vvs-jobb.
– Jag har trivts jättebra och haft mycket kundkontakt, vilket jag tycker har varit jätteroligt. Ibland har jag haft jobb i olika kyrkor och alltid när jag kommit in i kyrkan har jag tänkte att wow, här skulle jag vilja jobba, säger Magnus.
En dag när han var på väg ut från kontoret för att utföra en arbetsorder ropade en kollega till honom: vad skulle du göra om du fick jobba med precis vad du vill i hela världen?
– Utan att tänka mig för svarade jag direkt att jag skulle bli präst. Jag kände när jag sa det hur genererad jag blev och hur stämningen blev pinsam, jobbarkompisen skrattade lite åt mig. Men efter det kunde jag inte släppa tanken, berättar Magnus.
Känslan växte sig starkare och till slut gick det inte att hålla tillbaka. Dessutom har kroppen tagit skada av åren med jobbiga arbetsställningar, vilket också spelade in. 2014 tog han beslutet.
– Jag knäppte händerna och bad till Gud, att om det här är meningen så ska jag göra vad jag kan så får du göra resten. Och på den vägen är det.
Utbildningen har varit tuff, men han har haft stöd av sin familj under hela resan. Det ledde också till att Magnus fick svart på vitt att han har dyslexi, vilket blev något av en upprättelse för honom.
– Jag fick det inte förklarat för mig riktigt i skolan. Nu när jag gjorde utredningen förstod jag att jag kanske inte var korkad, vilket väl var känslan jag haft med mig. Det blev en upprättelse, säger han.
Magnus kommer att göra sitt år som pastorsadjunkt i Norrahammars församling. Det han tror att han kommer att ha störst nytta av som präst från sitt tidigare yrkesliv är vanan vid att möta människor.
– Jag har stått och kramat gamla tanter när deras värmepanna gått sönder mitt i vintern, tröstat och sagt att vi löser det här. Det är just mötet med människor jag längtar efter mest. Jag tror också att min praktiska sida kommer att vara en tillgång för mig. Att jag också har varit en ”vanlig” människa förut, säger Magnus.
Charlotte Granrot Frenberg
