Visitationstal i Alfta kyrka söndagen den 8 oktober 2017

Den 4, 5 och 8 oktober visiterade kontraktsprost Lars Nilsson Alfta-Ovanåkers församlingar. Här kan du se ett bildspel från visitationen och läsa visitationstalet.

 

På uppdrag av biskopen i Uppsala stift, Ragnar Persenius har jag visiterat Alfta-Ovanåkers församling under tiden 4-5 samt 8 oktober 2017. Visitationen har förberetts genom besök av kanslisekreterare Mats Lagergren samt stiftsadjunkt Mikko Peltola, Uppsala stift. Kyrkobokföringsinspektören, komminister Kajsa Berg har gjort en inspektion av kyrkobokföring och pastorsexpedition.

Närmast föregående biskopsvisitation gjordes av biskop Ragnar Persenius den 19-21 och 30 september 2012. Senaste prostvisitation gjordes av undertecknad i Alfta församling den 20-21 och 23 oktober 2005. I Ovanåkers församling skedde detta den 13-14 och 16 november 2008.

Jag vill tillsammans med Mats Lagergren, som varit notarie under visitationen får säga ett stort och varmt tack för tre riktigt goda dagar.

En visitation kan ge möjlighet till att ett ögonblick stanna upp och reflektera över nuläget och blicka framåt. Detta har skett i olika sammanhang och konstellationer med anställda, förtroendevalda och övriga engagerade. Samtal har förts på olika sätt med de som står i kyrkans vigningstjänst. Min prostkollega Peter Södergård har varit mig behjälplig på så sätt att han mött all utom kyrkoherden, vilken jag själv haft samtal med.

Inledningsvis vill jag få säga att jag fascineras av, och har alltid gjort, det driv och den vilja som finns här i de västra delarna i kontraktet. Ni har en särskild förmåga att ta initiativ och även förverkliga det ni vill. Många goda krafter kommer samman och det ”blir till”. När ni för ett antal år sedan bestämde er för att bilda en gemensam församling, och på så vis ha en beredskap att klara er utanför den dåvarande samfälligheten, fanns tillräckligt många som inte trodde att ni skulle klara detta. Men det har ni gjort med den äran. Det är mycket glädjande att se hur ni lyckas hålla en hög ambitionsnivå hela vägen.

Ni sparar inte på resurser för att församlingens grundläggande uppgift skall bli utförd. Ni är väl försedda med tjänster och goda medarbetare. Just nu är ni inne i en period av förändringar av innehavare av de olika tjänsterna. Nya medarbetare med ögon och erfarenheter kan vara vitaliserande på många sätt. Det är bra att ni är generösa med tjänstledigheter. Samtidigt är det viktigt att så snart möjligt få fasta medarbetare på de olika tjänsterna. I detta sammanhang vill jag få uttrycka min glädje övre att få höra så mycket gott om ert arbetsklimat. Var rädda om det. Det är ingen självklarhet.

Ni är lika måna om era kyrkor och kapell, utan att det ena behöver ta ut det andra. Efter att Ovanåkers kyrka blivit genomgripande renoverad har ni mycket fina gudstjänstrum på alla platser. I Ovanåkers kyrka behöver ni komma tillrätta med ljudproblemen, men det är ju också på gång. I Alfta kyrka talade vi om möjligheten att införskaffa ett fristående altarbord för att minska avståndet mellan altare och församling. Det vill jag bara uppmuntra. Vi har samtalat om att det saknas ett samtalsrum i S:t Olofs kapell. Behovet är uppenbart men inte helt lätt att lösa.
Efter de två dagarna av visitation har jag själv funderat på om detta skulle gå att lösa genom att ta sakristian i anspråk? Skulle det gå att flytta ut en del av det som idag finns där inne, till kyrkorummet och på så vis frigöra utrymme?

Det är alltid riskabelt att nämna namn, någon kan uppleva sig glömd. Jag tar mig ändå friheten att särskilt våga nämna er ordförand Sverker Nilsson och vice ordförande Jonas Frost. Två kloka och engagerade män. Tillsammans betyder dessa två, tillsammans med kyrkoherde Lena Wängmark mycket för församlingens liv och utveckling.

Att vara två tidigare församlingar, så särpräglade och egna storheter som Alfta och Ovanåker var, och sen bli en enhet, det skapar möjligheter men där finns också stora utmaningar. Att å ena sidan låta varje tidigare församling få leva med sin särart, och samtidigt se fördelen med att vara ett, är ett ständigt arbete men inte alltid så lätt. Våga fortsätta glädjas åt det som är särskilt och arbeta för att utveckla det gemensamma. Organisationen är inget annat än en stöttepelare till livet som levs i församlingen. Det livet levs i huvudsak i mindre sammanhang.

Den grundläggande uppgiften
Vår kyrkoordning talar om syftet med församlingen som är att ”komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas” (KO avd2). För att utifrån detta beskriva kyrkans liv brukar vi tala om Kyrkans grundläggande uppgift. Det är att fira gudstjänst samt bedriva mission, diakoni och undervisning. Dessa fyra beskriver tillsammans en enda uppgift. De är väl sammanflätade och går inte att skilja från varandra, men ändå klart urskiljbara var för sig.

Den grundläggande uppgiften och syftesbeskrivningen i Kyrkoordningen lägger ut riktningen och anger tyngdpunkten. Den hjälper oss att prioritera, att göra rätt saker. När vi ser över befintlig verksamhet och när vi vill börja något nytt är den grundläggande uppgiften ett mycket bra raster att se igenom. Kanske kan vi då ibland upptäcka att det vi inte trodde var så viktigt, verkligen visade sig vara grundläggande. Å andra sidan kan det också innebära att vi avstår från sådant som vi kanske gärna vill men som inte alls hör dit. Jag skall redogöra något för mina tankar efter visitationsdagarna utifrån den grundläggande uppgiften.

Gudstjänst
Av naturliga skäl har mycket under visitationen kommit att handla om gudstjänst och gudstjänstrum. Varje kyrka och kapell har besökts och gåtts igenom. Inventarieförteckningar finns om än i olika form. Det kan finnas en poäng i att samordna detta, att låta allt ligga i samma digitala miljö. Tillgängligheten till kyrkor och kapell är i huvudsak mycket god. Kyrkorna och kapellen är gott skick och står under ständigt underhåll enligt plan.

Att fira gudstjänst är en nödvändig del av livspulsen i en kristen kyrka. Gudstjänstseden går ner rejält i vårt land och även här hos er enligt den statistik jag har tillgång till. Vi skall inte låta oss nedslås av detta, men det är viktigt att reflektera över orsaker och utmaningar. Samtidigt våga se att det alltid finns hopp. Det är också påfallande att dop- och konfirmandfrekvensen gått ner ganska påtagligt de senaste åren. Statistik är ibland en ganska fyrkantig beskrivning av verkligheten men jag vill uppmana er att fundera över vad som skett och om det går att vända trenden på något sätt. En frestelse är att fira färre gudstjänster på färre platser när färre kommer. På så sätt kan vi lura oss själva. Färre gudstjänster gör att ännu färre kommer.  Det är inte så att ni allvarligt reducerat antalet gudstjänster, men påtagligt färre har de blivit, kanske utan att ni tänkt på det. Fundera över vad ni kan göra åt detta. De flesta undersökningar som gjorts pekar på vikten av regelbundenhet vad gäller tid och plats. På samma tid varje söndag i respektive kyrka. Man skall inte behöva läsa annonser för att veta när och var gudstjänster firas.
Det behöver vara en tydlig kontinuitet. Det finns ett problem inbyggt i förhållandet mellan Ovanåkers kyrka och S:t Olofs kapell. Jag tror att ni måste bestämma er för en rytm i resp. kyrka.
Varför inte alltid fira gudstjänst 11.00 i Ovanåker och 18.00 i S:t Olofs kapell

Våga också börja fira mässa mer ofta än idag. Låt det få vara undantagsvis ni inte gör det!
Varför inte varje gudstjänst i varje kyrka? En erfarenhet som många församlingar gör är att nattvarden på inget vis fjärmar från gudstjänsten utan snarare tvärtom. Om Herren har lovat sin närvaro i bröd och vin, varför skulle vi då missunna oss själva och andra det mötet? Herren är ju ingen guldkant på tillvaron. Han är själva livet. På ett mycket konkret plan skapar också nattvardsfirandet en hälsosam rörelse i kyrkorummet.

Gudstjänsten i sig gör inte allt, men i samklang med annat arbete och kontaktknytande under veckan är den viktig.  Ni är duktiga på att tänka kring gudstjänstrummets bruk och utveckling av det. I Ovanåkers kyrka har ni fått en mycket fin avdelning för samvaro efter gudstjänsten och jag har förstått att i Alfta kyrka vill ni gå samma väg. Det finns ju också gott om utrymme till det. Tala med länsstyrelsen om vad ni vill göra så att de ”är med på båten”, och håll fast vid det ni vill. Det är i sig en så vanlig förändring idag så med er viljestyrka borde det kunna bli genomfört.

Vi har i några sammanhang kommit att vidröra behovet av olika typer av gudstjänster. De kan få vara av olika karaktär och omfång. Alltifrån den högtidliga högmässan till den enklare gudstjänsten i ett annat sammanhang. Enklare gudstjänster kan behövas och bli en ingång till högmässan som ju är vår kyrkas huvudsakliga gudstjänstform på söndagarna. Konceptet med Gud och spaghetti slagit väl ut. Detta kan mycket väl vara en öppnare in i både övriga gudstjänster samt församlingens övriga liv. Mänsklig gemenskap både kring matbordet och i kyrkorummet. Lycka till. Arbetet med sinnesrogudstjänster och andra enklare former av gudstjänster/mässor har ni i S:t Olofs kapell.

Skulle en väg framåt kunna vara att fira söndaglig högmässa i Ovanåker och Alfta kyrkor och mera arbeta med gudstjänster som kan vara vägen in, i S:t Olofs kapell?
Delaktigheten och festen i gudstjänsten har stor betydelse. Ofta tror vi att det kräver så mycket för att kunna förverkliga. Kanske kören kan vara med någon extra gång? Utan att behöva repetera in något nytt. Kanske kan man fråga gudstjänstdeltagare när de kommit till kyrkan om att ta ansvar för någon liten uppgift? Någon kanske vill vara korsbärare i procession eller vara med och ta kollekt? Allt går inte, men en hel del går att fixa med enkla medel. Särskilt om gudstjänstbesökarna blir vana att det är så. Jag noterar med glädje att det i kyrkorna finns kassar till barnen när de kommer. Det har också berättats för mig om hur bra dessa är. Ofta tror vi att vi måste göra speciella gudstjänster för barnen, och visst kan det behövas. Men ännu viktigare är nog att vi gör det vi kan för att det skall bli möjligt för barnfamiljer att komma till den vanliga gudstjänsten. Fundera över hur det kan göras ännu mer här hos er. Vi talade kort vid samlingen tillsammans med förtroendevalda om toleransen gentemot barn och barnfamiljer. Kan den bli högre? Får barnen märkas även när det inte bara är ”gulligt”?

Det kan synas som en petitess men jag har funderat lite över formen för Herrens bön. Ni använder i huvudsak den gamla språkformen, även om den nya förekommer. Ett svar på frågan varför, är att man kan den utantill. Jag skulle vilja tydligt rekommendera er att istället generellt börja använda den nya. Språket i våra gudstjänster skall vara vårdat och öppna vägen till ett möte med Herren Gud. Men, det finns ingen poäng med att språket är föråldrat. Släpp in den nya formen så skall ni se att även den så småningom tar plats i ryggmärgen. Det är självklart inte så att den nya formen gör att människor kommer i stora mängder. Men, det kan absolut vara så att den nyfikne, ovane gudstjänstbesökaren känner ett onödigt stort avstånd genom en föråldrad språkform. Varför inte ta chansen att inleda det nya kyrkoåret med den nya formen och sedan hålla fast vid den?

Viktigt med allt gudstjänstfirande är att vi låter Gud vara i fokus. Då kommer också människan att bli viktig. Vi behöver också återupptäcka Gud som den Helige och upphöjde.

Diakoni
Jag återkommer ofta till en berättelse från USA om hur en man, en söndag strax efter gudstjänsten, möter en annan man som behöver hans omvårdnad. Mat, kläder och tak över huvudet. Den förste mannen börjar ringa runt till pastorer och andra i sin egen kyrka för att de skall göra något. När han misslyckas med detta tar han själv hand om mannen och ger honom mat och husrum. Kommande söndag i kyrkan talar han upprört med sin präst om detta och sade att han hade hoppats att kyrkan skulle ta han om mannen, Prästen svarar då - det ser precis ut som att kyrkan har gjort det. Mannen var ju en del av kyrkan. Kyrkan är inte bara de anställda och förtroendevalda, präster och kyrkvärdar. Kyrkan är ni/vi alla.

I er församling har ni höga diakonala ambitioner och jag vet att det görs ett gott arbete. Både av anställda och ideella. De diakonala behoven är alltid större än vi kan mäkta med. Därför blir också det befintliga samarbetet med kommunen, övriga församlingar och organisationer mycket värdefullt.  För att orka, är det viktigt att både medarbetare, förtroendevalda och församlingsbor vågar vila i att ”man räcker till det man räcker till, och det får för tillfället räcka”. Det är viktigt att se vad som görs och inte bli uppgiven över det som inte görs eller hinns med. I ett sammanhang kom ett önskemål upp om att utveckla församlingens diakoni. Jag har förstått att det pågår ett utvecklingsarbete, men jag vill också säga att mycket av det diakonala arbetet är av den arten, att det ofta sker på ett sådant sätt som inte så många ser eller märker av. Det diakonala arbetet är i hög grad sådant till sin natur att mycket av det sker, om inte i det fördolda, åtminstone i det tysta.

Det är också viktigt för oss att se att ett diakonalt ansvar har vi alla. Diakoni är att i mänsklig omsorg vara ett vittnesbörd om den kärlek som kommer från Herren själv. Den omsorgen är vi alla kallade att visa. Inte bara prästen, diakonen eller någon annan anställd.

Vi brukar tala om det allmänna prästadömet. Alla döpta och därmed Kristustillhöriga har en kallelse att i ord och handling peka på Jesus. Hit hör också allas vårt ansvar att vara "diakoner" i vardagen. Att i barmhärtighet och omsorg se den som behöver mig är ett viktigt sätt att vittna om Herrens omsorg och barmhärtighet, ett vittnesbörd om hans kärlek.

Undervisning
Det är viktigt att veta vem vi tror på, att ha kunskap om vem Gud är och vad han vill.

I många stycken har vi en kunskapskris i vår kyrka. Därför behöver vi på många sätt fundera över hur vi hittar nya former till undervisning. Undervisningen är en omistlig del av kyrkans liv. Undervisningen kan vara en grundläggande undervisning för att överhuvudtaget så se vem Jesus är. I hög grad är det ännu i våra sammanhang en dopundervisning för att i efterhand få förstå vem jag tillhör i dopet. Kyrkans undervisning är alltid relaterad till dopet. Antingen i förväg eller i efterhand.

I er församling har ni i hög grad ett väl fungerande barnarbete med många grupper för de olika åldersgrupperna. Här måste undervisningen, i lämplig form för sammanhanget, vara grundläggande. Även om antalet deltagare går upp och ner har ni fortfarande en god tillslutning till era grupper. En ständig utmaning är att inte ta detta för givet utan alltid leva med frågan hur vi gör det både möjligt och attraktivt att komma till vårt arbete.

Konfirmandarbetet är kanske kyrkans tydligaste dopundervisning. Även ni har drabbats av en vikande kurva vad gäller andelen konfirmander av åldersgruppen. Finns det en förklaring?
Samtidigt skall vi inte fastna i siffror utan också våga till på innehåll och kvalitet. Där vågar jag säga att de konfirmander som väljer att stanna kvar och bli unga ledare i sig är ett kvitto på ett gott arbete. Gläds åt det! Att ni nu väljer att organisera konfirmandarbetet utifrån hela församlingen istället för de två orterna, Edsbyn och Alfta, kan vara en klok väg framåt. Lycka till. Guds Ord är en grundläggande källa för varje kristens och hela kyrkans liv. Att det finns grupper för gemensam bibelläsning både i Alfta och i Ovanåker är utmärkt.

Mission
Kyrkan är till sin natur i rörelse. Herren Jesus sände sina lärjungar ut i världen för att göra nya lärjungar. Denna sändning gäller också oss, er. Sändningen har inte upphört. Vår kallelse är att ära Gud och att erbjuda andra människor att lära känna honom och följa honom. Vi är sända med budskapet om Herren Jesus Kristus och hans död och uppståndelse, hans närvaro mitt ibland oss nu och hans vilja att komma oss nära. Missionsperspektivet får inte glömmas bort i allt det vi gör men det är svårt att beskriva för sig. Missionsperspektivet genomsyrar hela den grundläggande uppgiften

Avslutande ord
Inför framtiden är det viktigt att vi ser att kyrkan inte är vår, utan Herrens. Vikande medlemstal och förändrade inkomster kan ibland oroa oss i onödan. Svenska kyrkan lokalt på plats i Alfta och Ovanåker kommer att förändras, men Kristi kyrka kommer alltid att bestå. Ni är att gratulera som tillsammans får gestalta hans kyrka just där ni är. Herren Jesus själv säger till Petrus " du är Petrus, och på den klippan skall jag bygga min kyrka” (Matt16:18).
Poängen är att det är han som bygger. Vi är byggstenarna.

Gud välsigne er alla i Alfta-Ovanåker församling

Därmed lämnar jag ordet fritt.

Ingen begär ordet.

Vi kan också fortsätta vårt samtal vid kaffet efter gudstjänsten.

Lars Nilsson, kontraktsprost                                                                                                                                                                                                                                             
Ladda ner visitationstalet (pdf)