För 15 år sedan köpte jag en sommarstuga i norra Klarälvdalen. Det finns en tätort i området – Sysslebäck – och där bor det ungefär 500 personer. Vi som inte bor där uppfattar Sysslebäck som en tätort men så ser inte de som bor där på saken. Sysslebäck är sju byar som har växt samman och varje invånare identifierar sig fortfarande med sin by. Det innebär att finns det finns flera hembygdsföreningar på en sträcka av några kilometer.
På söndagen gick jag till den närmaste kyrkan. Vi var inte så många som kom men vi fick fira en mycket fin gudstjänst tillsammans. Det var bara en sak som gjorde mig förbryllad och det var kyrkans förbön.
Förbönen gav mig ett mycket märkligt intryck av den bygd som jag just hade blivit en del av. Bönen antydde att det snarast rådde inbördeskrig i norra Klarälvdalen. Den beskrev hur människor i en mängd olika byar som räknades upp hade mycket svårt att förstå varandra och ännu svårare för att älska varandra och vilja varandra väl. Det var inte bara de sju byarna i Sysslebäck som räknades upp. Varenda liten ansamling av hus verkade vara med och vi bad för att människorna i alla dessa byar inte skulle göra livet surt för varandra. I stället skulle de våga mötas och lyssna på varandras skiftande erfarenheter och perspektiv.
När jag gick hem från kyrkan var jag mycket konfunderad. Utanför kyrkan rådde fredstid. Jag mötte människor som talade vänligt med både mig och varandra. Mitt intryck var att de ville hjälpas åt och underlätta livet för varandra. De ville att bygden skulle leva och frodas, att folk skulle må bra där. Varför bads då denna förbön för bygden?
Jag blev ännu mer förbryllad när jag återvände till kyrkan och insåg att samma förbön bads varje söndag. Till sist tog jag mod till mig och frågade prästen. Hur tänker ni kring den här förbönen? I mina öron framstår det som om förbönen snarare skapar och upprätthåller konflikter än läker dem – även om det är läkedom och helande som vi ber om.
Jag fick ett svar som gjorde mig både trygg och glad. Förbönen hade skrivits av konfirmanderna. På skolan i Sysslebäck finns det bara en klass i varje årskurs. Det här läsåret var det stora konflikter i årskurs åtta. Det visste alla som hade en större lokalkännedom än vad jag hade. Konfirmanderna hade satt ord på sin rädsla, utsatthet och längtan. De visste att även när de själva inte var i kyrkan så samlades några människor där då kyrkklockorna ringde på söndagen. De var kanske inte så många människor men de bad för dem och bygden.
Jag tänker alltid på den här förbönen i pingsttid. Den innehöll en mycket lokalt förankrad uppräkning av olika mänskliga gemenskaper som vi bad skulle föras samman på ett livgivande sätt. Idag, på pingstdagen, möter vi en liknande uppräkning i dagens episteltext. På den första pingstdagen fördes partherna, mederna, elamiterna och en mängd andra mänskliga gemenskaper samman på ett nytt sätt. Det som väckte människors förvåning då var att alla hörde någon tala om Guds stora gärningar på ett språk som de förstod, trots att de kom från en mängd olika byar, tätorter och länder och därför inte talade samma modersmål.
Den här veckan har det varit biskopsvisitation här i Roslagens västra pastorat. Det innebär att vi har samlats i tätorter och byar för att tillsammans höra om och reflektera över Guds stora gärningar i trakterna häromkring.
I tisdags mötte jag den anställda personalen vid en samling i Rimbo församlingshem. Då ställde jag den fråga som många av oss förknippar med TV-programmet ”På spåret”. Vart är vi på väg? De anställda bidrog då med några ledtrådar som i ord och bild skildrar sådant som är utmärkande för just den färdsträcka som ni som kyrka här just nu befinner er på. Under veckan som har gått har vi sedan fått ytterligare ledtrådar. Precis som för de tävlande i ”På spåret” har resmålet framträtt allt tydligare tack vare ledtrådarna. Vi som har samlats har tillsammans hittat några ord som visar oss riktningen och hjälper oss på vägen.
Ett nyckelord som vi ofta har återvänt till under visitationen är ordet ”tillsammans”. Vi har sagt att vi kan göra så mycket mer om vi gör det tillsammans. Idag vill jag att vi ska säga ordet ”tillsammans” på ett alldeles särskilt sätt. Vi ska tala teckenspråk tillsammans. Sanna, som är notarie under biskopsvisitationen, ska få visa oss hur man säger ”tillsammans” på teckenspråk. [Sanna visar.] ”Tillsammans” är ett tecken som är lätt förstå även för oss som inte kan teckenspråk. När vi gör något eller är tillsammans förs vi ihop precis som fingrarna. Efter visitationen kommer ni att fortsätta samtalen om vad ni kan och vill göra tillsammans. Om den första repliken i dem samtalen får vara ”tillsammans” på teckenspråk säger ni direkt något mycket viktigt. Samma tecken används nämligen för att säga ”församling”.
Ett andra nyckelord som har klingat med under hela visitationen är en sentens eller ett visdomsord som diakonen Malin gav oss när vi möttes vid Café Existens i tisdags kväll. ”Underskatta aldrig din betydelse för en annan människa.” Många av er har med andra ord gett uttryck för liknande insikter under de dagar som jag har varit här. Ni har betonat värdet och betydelsen av de enkla och vardagliga mötena mellan människor. Som pastorat och församlingar behöver vi inte alltid satsa på stora projekt och uppseendeväckande arrangemang även om det ibland kan vara på sin plats. Vi behöver också i all enkelhet vara tillgängliga där människor samlas. Det kan vara på parkbänken eller i aktivitetsparken, på speedwaybanan eller Birgittastigen. Vi ska inte underskatta betydelsen av de samtal om livsfrågor och de böner som tar form i sådana sammanhang – även om den betydelsen kan vara svår att väga, mäta och bokföra i Svenska kyrkans statistiksystem.
Vid Café Existens var det en av deltagarna som fick en spontan applåd när hon sa: ”Det är vi som är Svenska kyrkan!” Vi applåderade för att hon har så rätt i det hon säger. Precis som det står i Bibeln är vi levande stenar i ett andligt husbygge där Kristus är hörnstenen. Det innebär att kyrkan är närvarande där var och en av oss befinner sig. Vi är inte bara Kristi kyrka när vi samlas i kyrkorummet. Vi har den hatten på oss också när vi möts i andra sammanhang.
Under pandemin har vi inte kunnat träffas som vanligt. Det har säkert bidragit till att flera av er beskriver det som att ni som pastorat och församlingar just nu ligger i startgroparna. Ni lever i pingstens tid på ett alldeles särskilt sätt. Nu vill ni sätta i gång och sättas i rörelse av helig Ande. Nu vill ni gärna släppa fram det engagemang och den kompetens som människor här bär på och som kan bidra till en öppen och välkomnande kyrka i tiden.
Jag tänker föregå med gott exempel. Jag tänker släppa fram Liisa som ska få upprepa det visdomsord som Malin gav oss vid Café Existens. Ni kommer ihåg det – eller hur? ”Underskatta aldrig din betydelse för en annan människa.” Du får gå Kristi ärenden i affären, vid parkbänken och när du är engagerad i föreningslivet. Hjälparen, den heliga Anden som Kristus sänder också till oss, utrustar oss med de krafter som vi behöver i det godas tjänst – för livets skull. [Liisa säger sentensen på finska.]
Jag är övertygad om att ni förstod precis vad Liisa sa när hon talade finska. På pingstdagen är alla språk begripliga – också det minoritetsspråk som talades av dem som kom från trakten kring Kyrene. Här i Sverige är finska och på sätt och vis också teckenspråk officiella minoritetsspråk. Vid sidan om våra officiella minoritetsspråk har vi också en annan sorts språk som skulle kunna beskrivas som minoritetsspråk. Jag tänker på våra lokala traditioner och perspektiv. De formar våra bilder av verkligheten och våra uppfattningar om vad vad kyrkan är och ska vara.
Om vi bildligt talat och lite humoristiskt beskriver sådana lokala traditioner och perspektiv som minoritetsspråk kan vi tillsammans konstatera att ni har en stor språklig mångfald att glädjas över här i Roslagens västra pastorat. Den mångfalden vill jag fånga upp med hjälp av ett tredje och sista nyckelord som har löpt som en röd tråd genom visitationen. Det nyckelordet är en bön. ”Herre, visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den.”
På nordsamiska inleds den bönen ungefär så här: ”Hearrá, oahpat munnje geinnot.” Mitt uttal var säkert inte helt korrekt. Jag behöver lyssna noggrant till dem som kan nordsamiska för att jag ska kunna be bönen tillsammans med dem på deras hjärtas språk. Så är det för oss alla och så är det med alla olika slags minoritetsspråk. För att vi ska kunna tala om Guds stora gärningar på alla språk som talas i Roslagens västra pastorat behöver vi lyssna till och lära av varandra. I ett sådant lärande behöver vi ibland kliva fram för att berätta vad vi kan, vill och tänker. Ibland behöver vi i stället hålla oss själva tillbaka för att andra ska få komma till tals. När Anden får sätta oss i en sådan rörelse får ni här i Roslagens västra pastorat chansen att drabbas av samma förvåning som folket i Jerusalem drabbades av på den första pingstdagen.
”Men är de inte vanliga människor allesammans, dessa som talar om Guds stora gärningar i både ord och handling? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är från Edsbro och Ununge, från Fasterna, Gottröra, Närtuna och Rimbo. Vi bor i Husby-Skederid och Rö, i Häverö och Edebo och på en mängd andra platser som biskopen i Uppsala stift tyvärr inte vet namnet på eller har fått förmånen att besöka. Trots denna mångfald får vi höra talas om, förkunna och beröras av Guds stora gärningar på vårt eget språk.”
Förbönen som konfirmanderna i norra Klarälvdalen skrev uttryckte en längtan efter ett sådant pingstunder. Här i Roslagens västra pastorat passar den heliga Birgittas bön betydligt bättre. Här befinner ni er redan i pingstens tid. Ni ligger i startgroparna. Det har jag förstått under de dagar som jag har varit här. Ledtrådarna som vi tillsammans har fått under visitationen ger oss ett svar på frågan som alltid ställs i TV-programmet ”På spåret”. Vart är ni på väg? Ni är på väg dit Anden leder er i ert gemensamma uppdrag att vara kyrka i Hallstaviksbygden, Edsbrobygden och Rimbobygden. Anden är den förenande mångfaldens Ande och sanningens ande. Anden för oss samman och skänker oss en språkförståelse som går över gränserna. Anden hjälper oss att tro att också en liten insats kan vara oändligt stor. Anden hjälper oss att tolka ledtrådarna som för oss i riktning mot resans mål och Anden ger oss modet att våga följa dem. Må Guds goda Ande följa er som är Svenska kyrkan i Roslagens västra pastorat. Amen.