Ett av de främsta levande vattnet som finns i vårt land är Torne älv. Avrinningsområdet ligger inte bara i Sverige. Här samlas bäckar, forsar och regndroppar från olika länder och språkområden. Författaren Bengt Pohjanen berättar att när han var präst i de här trakterna fick han höra en märklig historia som handlar om mitt hjärtas språk. Det sades att syndafallet hade skett på svenska. Det är inte alldeles uppenbart hur man ska tolka det påståendet. Å ena sidan bör det innebära att man talade svenska i paradiset. Å andra sidan måste det betyda att synden har en särskild koppling till svenskan.
Nu är det nog inte just språket som de allra flesta förknippar med uttrycket ”den svenska synden” men idag – på pingstdagen – är det språket eller språken som står i centrum på ett alldeles särskilt sätt. Vi tar emot Kyrkohandboken på svenska språk, språk som talas i Sverige, men som inte är det svenska språket.
Bengt Pohjanens berättelse påminner oss om att vår användning av språk både kan förbinda och förtrycka. När det gäller finska, meänkieli och samiska språk finns det motstridiga inslag i vår svenska historia. Å ena sidan översattes psalmer och bibeltexter, i sann luthersk anda. Människor i hela landet skulle få höra om och förstå betydelsen av Guds stora gärningar och de skulle svara i tro genom att sjunga och be på sitt eget hjärtas språk. Å andra sidan var det bara den svenska språkgruppen som nämndes i 1686 års kyrkolag och 1842 års folkskolestadga. I praktiken kom detta att innebära att en del människor som ville lära sig svenska inte fick chansen att göra det medan andra, som säkert skulle ha klarat sig bra utan att kunna svenska, var tvungna att lära sig allt på just detta språk. I båda fallen kretsade uppmärksamheten kring svenskan men det gör den inte idag. Vi firar flerspråkigheten när vi tar emot kyrkohandboken på finska, meänkieli, nordsamiska, lulesamiska och sydsamiska. Att vi gör det på den heliga Andens särskilda festdag är förstås ingen slump.