Pingstdagen högmässa i Uppsala domkyrka 31 maj 2020

I dagens texter beskrivs helig Ande på ett sätt som för tankarna till den samiska flaggan. Det röda fältet på flaggan förknippas med eld och det blå fältet står för vatten. Apostlarna fylldes av helig Ande när tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem och Jesus liknar Anden vid strömmar av levande vatten.

Jesus ropar att den som är törstig ska komma till honom och dricka. Just nu är vi många som är ovanligt törstiga efter det som Anden vill ge oss. Vi längtar efter gemenskap, att få mötas igen. Vi vill träffa vår familj och våra vänner. Vi längtar till sommarstugan, båten eller fjällvärlden för där kommer vi närmare naturen och därmed också närmare oss själva och Gud.

Vår längtan, vår törst, påminner oss om att vi hör ihop med Gud och behöver andas i Gud för att leva. Vi står i förbindelse med Gud ända sedan världens skapelse och vår egen födelse. Därför är det helt naturligt att vi gärna söker oss ut i naturen för att hålla kontakten med Gud och hitta hem igen. Bibeln berättar att i begynnelsen, när Gud skapade himmel och jord, svävade Anden som en gudsvind över vattnet. Och Gud tände vår livsgnista genom att blåsa in sin livsande i oss.

Ibland tappar vi andan eller den goda djupandningen genom våra små eller stora syndafall. Alldeles för ofta handlar det om att vi använder orden fel. Vi brukar dem för att trycka ner istället för att bygga upp. Då är det som om det inre flöde som Jesus talar om täpps igen av döda grenar, vissna löv och ruttna frukter. De spärrade vattenvägarna skapar stillastående pölar och man blir sjuk om man dricker av dem.

Tron lär oss att Anden finns kvar hos oss även när vi inte kan känna eller höra källan som porlar inom oss. När vi döps ger Gud oss helig Ande och sedan är vi döpta alla dagar, oberoende av hur det känns eller hur vi beter oss. Dopet försvinner inte och det gör inte heller Anden.

När vi fastnar i gyttjan och inte själva kan ta oss loss använder Anden ofta orden, språket, för att rycka oss hän, ut ur det som vi har fastnat i. Anden kommer till vår undsättning med förlåtelseordet som Anden hjälper oss att lita på. Och Anden låter oss upptäcka att det finns ytterligare betydelser och ännu större djup i Bibelns ord än de som utgör våra gamla hjulspår. Anden kan göra torra och svårtolkade bibeltexter levande för oss och Anden kan också lysa upp trista och intetsägande dagar.

Ibland använder Anden de små orden – också de ord som vi ger till varandra (på behörigt avstånd) när vi möts på gatan eller när vi skickar ett SMS. Många uppbyggliga och tröstande ord som uttrycks under en dag har sin källa i helig Ande även om vi inte alltid tänker på det.

Anden kan också använda de stora ordet utan att det som sägs blir patetiskt eller obegripligt. Anden kan fylla ”storord” som nåd och helgelse med mening genom att översätta dem in i våra liv. Varje gång vi stämmer in i kyrkans trosbekännelse är Anden närvarande för att upplysa oss ännu mer i trons mysterier. Anden låter trons insikter landa och brinna i vårt hjärta och därför låter Anden oss idag stämma in i trosbekännelsens ord på vårt eget hjärtas språk. På så sätt påminns vi om att Anden talar med både små och stora ord och att Anden behärskar både små och stora språk.

Vi människor förbinds med varandra när Anden låter orden som har sin upprinnelse i Gud flöda samman till ett levande vatten precis som bäckarna och forsarna som bildar Torne älv. Både älven och orden som Anden ger oss vittnar om Guds stora gärningar och vattnar jorden.

När Anden kommer nära tänds hoppet i våra hjärtan och vi vågar tro att Anden för oss samman på ett kärleksfullt sätt i vår språkliga mångfald.