Mottagningsgudstjänst 2019-04-22

Han öppnade inte dörren. Plötsligt stor han bara där – mitt i den rådande förvirringen. Två av lärjungarna hade precis återvänt till Jerusalem för att berätta om sitt möte med den uppståndne Jesus. Petrus och Maria från Magdala kunde också berätta om liknande möten och nu gick diskussionens vågor höga Vad skulle man tro? Och vad kunde man veta? Medan lärjungarna ivrigt pratade blev Jesus plötsligt synlig, hörbar och påtaglig mitt ibland dem. De upphetsade rösterna tystnade. Nu trädde känslorna i förgrunden.

Lärjungarna blev rädda, förskräckta, skrämda, tvivlande, glada och förvånade berättar evangelisten Lukas. Allt hände och kändes på en och samma gång. Jesus försökte få svallvågorna att ebba ut och på tredje försöket lyckades han. När han gjorde något så normalt och vardagligt som att äta en bit stekt fisk lägrade sig lugnet. En nyfiken öppenhet spred sig bland lärjungarna. Nu kan Jesus säga och göra det som är hans ärende på annandag påsk.

Jesus börjar med att öppna lärjungarnas sinnen så att de kan förstå skrifterna. Syftet med den förståelsen är inte att de ska få alla rätt på en tenta i bibelvetenskap eller att de ska lyckas riktigt bra på något test som sägs mäta kristendomskunskap. Han öppnar deras sinnen så att de ska kunna se, uppfatta och förstå att Gud har en gigantisk räddningsplan för hela världen och att de själva – att vi alla – är indragna i den frälsningshistorien.

Jesus fortsätter med att upplysa lärjungarna om att de ska vittna om allt detta. Han ger dem ett omfattande förkunnelseuppdrag. Han frågar inte om de vill åta sig uppdraget eller om de känner sig nog kompetenta eller troende för att utföra det. Istället konstaterar han – i all enkelhet – att syndernas förlåtelse i hans namn ska förkunnas för alla folk och att lärjungarna – att vi – ingår i det arbetslag som ska göra det.   

Jesus avslutar med att lova lärjungarna att han ska hjälpa dem – att han ska hjälpa oss. För att han ska kunna göra det är det viktigt att de inte rusar iväg. De ska vänta in kraften från höjden, kraften från Gud. Den kraften rustade de första lärjungarna. Den rustar också oss i vårt uppdrag att förkunna Kristus idag i våra sammanhang.

”Kristus förkunnar vi.” Orden är hämtat från Kolosserbrevet och det är också dagens episteltext. Det är spännande att fundera över hur vi kan följa de uppmaningar som finns i Kolosserbrevet. Delvis har det att göra med att Kollosai på 50- och 60-talet efter Kristus hade en lika mångfasetterad livsåskådningsmarknad som Sverige idag kan erbjuda. Brevmottagarnas situationer påminner mycket om vår och det gör det lätt för oss att tilltalas som adressater. Författaren som har skrivit Kolosserbrevet vill hjälpa oss att förkunna Kristus – eller som han uttrycker det mot slutet av brevet: att predika hemligheten med Kristus – i en miljö som kännetecknas av ett stort intresse för andlighet, ett filosofiskt motiverat vetenskapande och en religiös nyfikenhet bland gudfruktiga hedningar. Kolosserbrevet kretsar kring frågan hur vi kan hjälpa varandra och andra att möta Kristus som uppstånden i en sådan miljö.

Kring den frågan behöver vi föra lika intensiva samtal som lärjungarna förde när Jesus plötsligt stod mitt ibland dem. Lika påtagligt som han åt fisk behöver vi låta det osynliga liv som vi lever tillsammans med Kristus hos Gud ta synlig gestalt genom det vi är, gör och säger.

När Jesus talar om för sina lärjungar om att de, att vi, i hans namn ska förkunna syndernas förlåtelse genom omvändelse så är det inte endast ord som han efterlyser. Omvändelse och förkunnelse innefattar alltid mycket mer än goda och uppbyggliga utläggningar. Det vi är, det vi säger och det vi gör ska tillsammans visa att Kristus är vårt osynliga liv redan här på jorden.

Det är lätt att få stora skälvan inför ett så omfattande och genomgripande förkunnelseuppdrag. När rädslan, förskräckelsen, tvivlet och alla andra känslor som vi kan ha håller oss tillbaka i onödan behöver vi återvända till den predikan som Jesus höll för de förvirrade lärjungarna när han hade svalt den stekta fisken.

Han sa: ”Ni skall vittna om allt detta.” Han sa inte att du ska göra det på egen hand. Det är vi tillsammans som ska förkunna Kristus. Det är inte en begränsad skara med särskilt begåvade predikanter som ska sköta ruljangsen. I det förkunnande vi:et ingår vi alla – med vår rädsla och vår glädje, med vårt tvivel och vår förtröstan. 

Kristus själv förkunnar ett vi genom att ge oss ett uppdrag som ingen av oss kan utföra på egen hand. Vi hör ihop i detta vi – vare sig vi vill det eller inte. Och det är mitt i den ivrigt diskuterande lärjungeskaran – där olika perspektiv bryts mot varandra – som Jesus framträder påtagligt, synligt och hörbart.

Hur ska vi då göra för att ta oss an vårt gemensamma förkunnelseuppdrag i en andligt intresserad samtid? Hur kan vi gå dialog med den filosofiskt välmotiverade vetenskap som formar vår världsbild och våra liv idag? Och vad vill vi berätta för de gudfruktiga hedningar som vi möter – också inom oss själva?

Johannes av Korset, en karmelitbroder som levde på 1500-talet, hade tre välgångsönskningar som han lät omsluta de människor som han fick sända ut i olika sorters förkunnelseuppdrag. De tre önskningarna återspeglar och konkretiserar det som Jesus säger i dagens evangelietext. Jesus talar om öppna sinnen, frimodig förkunnelse och kraft från höjden.

Johannes av Korset uppmuntrar oss att be om och eftersträva vetenskaplig stringens, personlig ödmjukhet och hängiven tillit till den osynliga världens realitet. Det är de tre välgångsönskningar som han skickar med. Gud kan använda den vetenskapliga stringensen för att öppna våra sinnen så att vi sakligt kan analysera tidens tecken och strömningar och upptäcka hur vi idag är indragna i Guds frälsningsplan för världen. Den personliga ödmjukheten behövs för att inte vår förkunnelse ska bli ett okänsligt inhamrande av våra egna uppfattningar eller våra privata preferenser när det gäller fromhetsliv och gudstjänstfirande. I vår förkunnelse ingår att lyssna till och gå i dialog med andra som inte tänker som vi själva. Jesus framträder påtagligt, synligt och hörbart mitt i den diskuterande lärjungaskaran också idag. Vi måste inte komma överens innan vi får möta honom men vi behöver vara varsamma med varandra för att inte känslorna ska ta överhanden på ett sätt som skymmer sikten. Tilliten till den osynliga världens realitet är i sin tur helt nödvändig eftersom kraften kommer från Gud och inte från oss själva.

Öppna sinnen – formade av Gud och av en vetenskaplig stringens som nyfiket undersöker de stora perspektiven. En frimodig förkunnelse som går hand i hand med en lyhörd personlig ödmjukhet. Kraft från höjden och en hängiven tillit till den osynliga världens realitet. Det är böneämnen och välgångsönskningar för vår gemensamma Kristusförkunnelse i Uppsala stift.