”Vad gör Gud på sin fritid?” Den frågan ställde en nyfiken flicka till en välmeriterad teolog. Teologen hade kunnat svara att det nog är någonting som är galet med den frågan. Det gjorde han inte. I stället började han berätta om en semesterresa som han hade gjort. Han hade då sett några vallhundar som höll ordning på en fårahjord. De sprang och sprang och sprang. De lyssnade, iakttog, lade sig ner en stund. Hela tiden var de helt fokuserade på sin uppgift: att föra fåren från en hage till en annan så att fåren kunde beta i säkerhet. Någon frågade hundägaren vad hundarna gjorde på sin fritid. Hundägaren svarade: ”Det här är deras fritid. De älskar att valla får. Det är vad deras ras är uppfödd för att göra. När de vallar får så gör de det som de är till för.” ”Så tror jag att det är också med Gud” sa teologen. ”Gud blir aldrig trött på att vara Gud. Därför behöver Gud ingen fritid. Att göra Guds uppgifter och att bara vara Gud är samma sak för Gud.”
Det är inte alltid som vi tycker att vi har något smart eller klokt att säga när vi får någon klurig fråga om Gud. Särskilt svårt kan vi tycka att det är att säga något vettigt om det mysterium som vi firar idag på Heliga trefaldighet dag. Vi kristna bekänner att Gud är treenig – Fader, Son och helig Ande. Eller borde vi kanske hellre säga att Gud gör treenighet? Hur ska vi egentligen förstå det här?
Inför frågor om treenig Gud kan det ibland vara på sin plats att tystna. Det finns oändliga djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud. Därför kan ingen av oss utforska eller yttra oss om allt som har med Gud att göra. Den insikten hjälper oss att vårda vår vördnad och vår respekt inför Guds helighet. Dessvärre leder samma insikt ibland också till en problematisk tunghäfta.
I Sverige idag är vi många som tycker att det är svårt och pinsamt att tala om Gud. Om ett nyfiket barn frågar oss hur Gud kan vara som tre överraskningar i ett enda chokladägg – precis som prästen sa i predikan – tänker nog många av oss spontant: ”Inte kan väl jag säga något om Gud som Fader, Son och helig Ande? Jag kan ju inte ens stava till ’treenighet’.”
Vi behöver alla söka och finna balansen mellan den goda tystnad som måste få omge Gud och de nyfikna samtal kring kluriga frågor som hjälper oss att lära känna Gud. I dagens evangelietext säger Jesus någonting viktigt om den balansen. Han ger oss uppdraget att gå ut och göra alla folk till lärjungar och han säger samtidigt att han är med oss alla dagar till tidens slut. Vi måste inte och vi kan inte på egen hand hitta orden och bilderna som avslöjar så mycket av Guds mysterium att vi dras in i det. Gud hjälper oss genom att kommunicera med oss på ett trefaldigt sätt.
Gud möter oss som Fadern som har skapat alla får och betet som mättar dem. Gud följer oss som Sonen. Han är den gode herden som ger sitt liv för oss. Gud bistår oss som Anden, Hjälparen som likt en vallhund håller samman flocken. Gud visar oss en hel del av vad Gud är genom det Gud gör här i världen och i våra liv. När vi i vår tur berättar om och fördjupas i det vi faktiskt kan säga och veta om Gud är vi lärjungar och gör vi lärjungar – samtidigt.
Det händer att vi tvivlar på Jesu löfte. Hur kan han vara med oss alla dagar? Det händer också att vi tvivlar på våra bristfälliga bilder av Gud. Tvivlade gjorde även de första lärjungarna men Jesus fortsatte att tala med dem. Tvivlet tar inte ifrån oss vårt lärjungaskap eller vårt uppdrag att göra alla folk till lärjungar. Jesus fortsätter samtalet också med oss. Därför är det inte bara välmeriterade teologer som kan svara på kluriga frågor om Gud. Också vi kan säga någonting om Gud eftersom Gud gör sig känd för oss.
Vid onsdagens präst- och diakonexamen här i Uppsala stift lyfte vi fram vårt gemensamma uppdrag att undervisa om och mer och mer lära känna Gud. Våra samtal utgick från biskopsbrevet ”och lär dem …” Den titeln kommer från dagens evangelietext.
I biskopsbrevet betonas att den grundläggande vigningen till tjänst i kyrkan är dopet. I dopet tar vi emot uppdraget att i ord och handling gestalta Guds kärlek som goda nyheter – evangelium – för alla. I dagens gudstjänst tar de som vigs till präster och diakoner emot ytterligare ett uppdrag när de går in i kyrkans vigningstjänst.
Elizaveta, Oliver och Mikael: Idag blir ni till präster. Det innebär att ni på ett särskilt sätt kommer att följa Jesu uppmaning ”döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn”.
Noomi, Lena, Elisabeth, Kristna och Elisabet: Idag blir ni diakoner. Det betyder att ni på ett särskilt sätt kommer att gestalta uppmaningen ”och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er”. I ert uppdrag ingår att hjälpa oss alla att leva som Jesus lär när han säger: ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra.” (Joh. 15:12) ”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” (Joh. 13: 34)
Teologen som fick en klurig fråga av en liten flicka sa: ”Att vara och att göra är samma sak för Gud”. Det är därför som Gud inte har någon fritid. I dagens evangelietext påminner Jesus oss om att något liknande gäller för oss alla. Att vara lärjunge och att göra lärjungar är samma sak. Det är därför som våra tvivel inte hindrar Guds samtal med oss och inte heller ska få hindra oss från att samtala om Gud utifrån våra begränsade kunskaper. I vigningstjänsten finns ett liknande samspel mellan varande och görande. Det samspelet leder till ett livslångt lärande som jag tror att ni skulle beskriva som mystagogiskt om jag frågade. Som präster och diakoner både blir och förstår vi vad är när vi gör. Det mysteriet kommer ni att få utforska alla dagar till er livstids slut. Och alla dessa dagar kommer Jesus att vara med er.