Jag har nog alltid varit högmotiverad att jobba med människor i kris. I mitt jobb ingår att samordna de präster och diakoner som ingår i Svenska kyrkans stödgrupp, så att någon av oss kan vara på plats inom trettio minuter. Så här i corona-tider kan vi inte alltid åka ut fysiskt, men Svenska kyrkan i Umeå har personal som är beredda på samtal alla dagar i veckan, dygnet runt. Det är polis och räddningstjänst som bedömer när vi behövs för krisstöd och samtal.
Vid tragiska och tunga besked kan reaktionerna vara många; allt från starka, fysiska till introverta, nästan neutrala. Det finns ingen reaktion som är fel, allt är normalt i en onormal situation. Det allra viktigaste är att jag, som ska vara ett stöd, är fullständigt närvarande i ögonblicket, så jag kan möta den reaktion som kommer. I min yrkesroll behöver jag sätta mig in i situationen, känna personens smärta och stå ut med den. Även om jag med åren fått en viss träning i att vara i det svåra och smärtsamma, handlar det inte så mycket om tekniker utan om ett förhållningssätt.
I närvaron finns också lugnet, Gud. Jag får vila, energi och påfyllning när jag är nära orden om att ”allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem”.'
Text: Eva Gustafsson, Spira nr 2/2020
