I många sammanhang premieras starka ledare som verkar veta vad de talar om och visar tydligt på vägen. I kyrkorna läser vi varje söndag trosbekännelsen om en allsmäktig Gud, som skapat och skapar världen. Vi ropar efter den guden, förtvivlar i tider av krig och kris och undrar var Gud är. Men den Gud vi möter i kyrkan kommer som ett barn, beroende och utsatt. Det är en Gud som dör ensam på ett kors. Guds väg att möta och rädda sin skapelse går genom beroende och sår. Den gudsbilden är ett mysterium där inga enkla svar kan formuleras, men det gör något med våra ideal och värderingar.
Jag talar ofta om vikten av att våga vara sårbar. Det gör något med oss när vi möts i ögonhöjd. Det är inte ovanligt att vi i stället gör tvärtom. En blir hjälpare och en blir behövande oavsett om vi möts privat eller på jobbet. Om vi förstärker den relationen genom att ha svar, ge råd, aldrig blotta osäkerhet eller vanmakt, då förstärker vi den andres beroende. Om jag i stället väntar in finns svaret oftast hos den som ställer frågan. Men det behövs någon som lyssnar för att man ska få fatt på svaret. Att blotta min svaghet öppnar för en annan att våga visa sin och på det sättet också få fatt på sin styrka.
Vi tror på en Gud med sår. Jag tänker att det är en bild för vår väg, både individens väg, men också som kyrka och som samhälle.
Jag vågar kännas vid min skörhet, min osäkerhet och såren jag bär. Jag behöver inte dölja eller fixa till utan kan få vara som jag är. I all kyrkans verksamhet får skörheten finnas. I gudstjänsten får jag bära fram mina sår till altaret och där möta Kristi sår.
Medvetenhet om skörheten både i människor och i system hjälper oss att bygga ett hållbart samhälle där alla får plats.
Text: Lena Fagéus