Det var en dag i april 2012, när Karin Ljuslinder var på sitt arbete, som hon fick samtalet från sin dotters pojkvän – Maja hade tagit en överdos av läkarutskrivna sömntabletter. Karin beskriver den allra första sorgen som en rent fysisk smärta.
– Den satt här, säger hon och visar med handen mot kroppens centrala delar –hjärtat, magen, lungorna.
Första veckan minns Karin mest att hon drack kaffe och åt bullar med alla de människor som kom och hälsade på.
– Det var som en varm filt. Att ha människor runt omkring var oerhört betydelsefullt. Det är lätt att tappa kontakten med verkligheten annars, men de gav förankring.
Maja hade brottats med psykisk ohälsa ända sedan tidiga tonåren. Som mamma ville Karin inget annat än att hjälpa sin dotter, men märkte att hon hade svårt att separera dotterns känslor från sina egna och att hon kände hennes oro och ångest.
– Jag blev lika vilsen som hon och kunde inte vara ett riktigt stöd. Jag behövde stå på fast mark själv.
Karin vände sig till gestaltterapin, en psykoterapiform som hon hade stött på när hon var prefekt för Musikhögskolan i Piteå en period. Där hade hon gått ledarskapsutbildningar som vilade på gestaltterapigrund och plötsligt förstått saker om sig själv. Så hon påbörjade en femårig deltidsutbildning till gestaltterapeut, där de två första åren i huvudsak går ut på att jobba med sig själv.
– Det hjälpte mig, absolut. Jag fick bearbeta Majas psykiska ohälsa och fick syn på vad som var jag och vad som var hon. Jag behövde det för att kunna stå vid hennes sida.
När det fruktansvärda inträffade och Maja tog livet av sig, en månad före sin 22-årsdag, var Karin mitt uppe i sin utbildning. Bara en kort tid efteråt åkte hon på en utbildningsvecka i Estland, där hon fick ett stort stöd av nätverket av blivande gestaltterapeuter. Hon hade också nytta av det hon lärt sig under terapiutbildningen – att alla känslor är tillåtna och måste få uttryckas.
– Konventionen säger att en sörjande person ska vara nedstämd, ledsen och prata lågmält. Men man kan gråta och skratta och vara ironisk samtidigt. Allt måste få finnas och uttryckas, annars kan det sätta sig i kroppen, konstaterar Karin.
– Sorgen har många ansikten. Jag själv har inte förlorat kontakten med skratt och glädje, trots att jag hela livet måste leva med smärtan av att ha förlorat ett barn.
Redan några månader efter förlusten kände Karin starkt att hon måste få göra något av sin fruktansvärda upplevelse, använda den för att hjälpa andra. Först blev hon kassör i en stiftelse som samlar in pengar för att bekosta psykoterapisamtal för unga vuxna. Via andra engagerade i stiftelsen hörde hon talas om stödgruppen Familj och sorg.
– Jag ville genast vara med! Så jag började utbildningen till handledare, var färdig till jul och blev en av ledarna i en grupp som började i januari.
Familj och sorg är en stödgrupp för barn, ungdomar och föräldrar som förlorat en familjemedlem. Vid grupptillfällena träffas barnen, ungdomarna och föräldrarna för sig och arbetar kring samma teman med kreativa övningar, som att sätta foton i ramar eller samla minnesstenar i en påse. Karin är representant för Rädda barnen, som tillsammans med Svenska kyrkan och Region Västerbotten står bakom stödgruppen.
– I första hand handlar gruppen om att barnen och ungdomarna ska få utlopp för sin sorg efter ett syskon eller en förälder, men tanken är att hela familjen ska vara med. Det finns ett stort behov för de vuxna att bearbeta sin sorg för att kunna hjälpa sina barn, säger Karin som är ledare för vuxengruppen.
Hon upplever att deltagarna mår bra av att få prata med andra föräldrar i en liknande situation, att de får känna igen sig och upptäcka att de inte är ensamma med sina känslor. Att grupperna gör samma övningar kan också göra det lättare för föräldrarna att prata med sina barn om sorgen.
– Vissa barn är öppna, medan andra är mer tillknäppta och har svårare att sätta ord på vad de känner. Genom övningarna får föräldrarna en ände att börja nysta i.
Karin påpekar att stödgruppen inte handlar om terapi, utan om att dela erfarenheter. För att ändå ta på allvar att de som deltar är oerhört sårbara får handledarna, som alltid arbetar i par, delta i egen handledning under kursens gång.
– Vi får hjälp av utbildade handledare att ta hand om vad som händer i gruppen och hur vi ska hantera olika situationer. Det är en oerhört viktig kvalitetssäkring av verksamheten.
Att vara gruppledare i Familj och sorg ser Karin som ett sätt att låta sin egen sorg få finnas. Nu när sju år har gått får hon ibland frågan om sorgen minskat. På det svarar hon tydligt ”Nej, men den ändrar form och uttryck.” Hennes sorg är oerhört påtaglig den knappa månad varje vår mellan Majas dödsdag och födelsedag. De veckorna lever hon med sin dotter i tankar och drömmar 24 timmar om dygnet. Resten av året ser sorgen annorlunda ut.
– Då försöker jag skapa mig ett eget liv. På så sätt har jag en möjlighet att leva vidare.
Karin har en plats där hon alltid känner kontakt med sin dotter, men det är inte vid graven, där Karins föräldrar också vilar.
– Nej, platsen där Maja är med mig är vid ljusbäraren i en kyrka. Jag får samma känsla i varje kyrka när jag tänder ett ljus.
Text Ulrika Ljungblahd