Om kärleken till 75-åriga mumintroll

Nyhet Publicerad

För 75 år sedan kom första boken om mumintrollen ut. Prästen Inger Boman berättar om varför hon ständigt återvänder till Mumindalen.

Den ovanliga våren 2020 har jag hållit på att lära mig Snusmumrikens vårsång. Tanken var att några muminsånger skulle vara inledningen till en allsångskväll med vänner här hemma. 

Snusmumriken är på väg hem till Mumindalen efter vinterns vandringsfärd. Han har några toner inom sig, som han känner ska bli en ny visa. Visan ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv, tänker Snusmumriken.

Berättelsen om Snusmumriken som blir störd av ett namnlöst kryp när han vill skriva sin vårvisa vid lägerelden inleder boken Det osynliga barnet och andra berättelser. Den boken upptäckte jag när jag läste teologi i Uppsala hösten 1988. Läsningen av muminböckerna gav en välbehövlig paus i de akademiska studierna. Som barn kom jag aldrig i kontakt med den underbara Mumindalen och de egenartade varelserna där. Det kanske var lika bra, för i min nya situation som vuxen, inackorderad i en familj med tonåringar kom de väl till pass.

Med berättelsen om Det osynliga barnet, blev jag tagen, gripen och värmd. Flickan som muminfamiljens vän Too-ticki placerade hemma hos dem hade förlorat sina konturer hos en släkting som inte tyckte om eller förstod att ta hand om henne. Jag inhandlade fler böcker som jag hittade i bokhandeln.

Tröstebok efter kriget

Den första boken om mumintrollen kom ut fredsåret 1945 och hette Småtrollen och den stora översvämningen. Mumindalen har ännu inte skapats. Muminmamman och Mumintrollet är på flykt för att hitta en ny plats att bygga bo på. De letar också efter Muminpappan som försvunnit med hattifnattarna.

Tove Jansson har berättat att hon skrev boken, som en tröstebok till sig själv, för allt förfärligt som hände i hennes hemland Finland under andra världskriget.

Och redan då finns allt med som skulle prägla de kommande berättelserna: katastrofen, rädslan, övergivenheten, och farorna. Men också närheten mellan mamman och trollet, längtan, kärleken och det lyckliga slutet.

En del av de känslorna bar också jag långt från övriga familjen och mitt hem. Jag hade lätt att hitta mig själv i berättelserna. Och Tove Janssons egna svartvita illustrationer älskar jag.

Sedan jag funnit en andlig hemvist i årliga retreater, har jag ofta haft med mig någon muminbok dit. De passar in i den stillsamma rytmen med tideböner, egna bön- och meditationstider och vandringar i naturen.

I coronakrisen får jag en tankeväckande ingång i boken Trollvinter, som jag läser om just nu. Too-ticki säger: ”Allting är mycket osäkert och det är det som gör mig lugn”. Från samma bok kommer Muminmammans fundering:

”Tänk, tänk, sa Muminmamman och kisade mot solen. Livet är ändå bra förtrollande. Här har man gått och trott att en silverbricka bara kan användas på ett sätt, och så är den ännu bättre för nånting helt annat.”

Silverbrickan fick Lilla My tag på när hon vaknade ur idet på vårvintern och fann att den var utmärkt att åka kana med. Då tänker jag på de företagare, som i dessa tider började göra skyddsvisir av gamla oh-blad.

När hjärtat börjar klappa

Jag började min text med en vårvisa. Jag avslutar med en annan. Många av Mumindalens invånare har fått egna visor. Och sångernas betydelse är viktig i min kärlek till muminvärlden. En visa som jag själv sjungit många, många gånger, är Råddjurets sång. Själva Råddjuret stöter vi inte på särskilt många gånger i böckerna, men det beror nog på att det aldrig framhäver sig själv, utan blir förskräckt över eventuell uppmärksamhet. Men visar man det en knapp, då händer något. Råddjuret ber om ursäkt, men sjunger:

”Visa mig en knapp och mitt hjärta börjar klappa, min blick blir stolt och säker för jag vet ju allt om knappar.”

Och nu har jag fått göra precis det. Jag har fått berätta om något som får mitt hjärta att klappa, Mumindalen och alla dess tänkvärda figurer.

 

Inger tipsar om muminböcker

Läs originalen av Tove Jansson eller börja med citatboken Världen
enligt Muminmamman. Böckerna finns i flera nya utgåvor.

Text: Inger Boman, Spira nr 2/2020