I kyrkan citerar vi ofta ett par rader ur Kärlekens lov: Men nu består tro hopp och kärlek, dessa tre. Och störst av dem är kärleken.
När vi läser orden och låter ordningen vara precis sådan – tron först, sedan hoppet och sist kärleken – finns en risk att vi betonar hur den där tron ser ut. Tror du på Gud? Tror du på Bibeln? Tror du så här eller så här? Och så ser jag kanske med skepsis på den andre som tror annorlunda än jag själv gör.
Men om vi börjar i kärleken? Hur blir det då? När vår blick på den andre tar sin utgångspunkt i kärlek. Nu menar inte jag kärlek som en känsla i första hand utan som handling och hållning.
Werner Jeanrond, teologisk forskare och författare, talar om kärleken som en fyrfaldig relation. Kärleken till Gud, medmänniskan, mig själv och till skapelsen. Dessutom talar han om kärleken som en relation med den andre och det annorlunda i den andre. Jag förstår det som att det alltid finns mer att upptäcka, både i Gud och i andra, i mig själv och i skapelsen. Det blir aldrig färdigformulerat, aldrig definierat slutgiltigt. Relationer är alltid i rörelse. Om våra möten med varandra tar sin utgångspunkt i kärlek så blir vi också nyfikna i stället för rädda för olikheterna hos varandra. Så vill jag försöka leva.
Vill du höra Werner Jeanrond prata om kärlek rekommenderar jag hans Teo talk. Du ser det på teotalks.se eller Youtube.