(Ur Spira nr 4 2024)
Han går fram och tillbaka på podiet. Han talar till en stor grupp kristna som firar gudstjänst. Han talar om hur så många av oss sitter i kyrkbänken söndag efter söndag, vi får ta del av ordet och nattvarden. Det är mysigt, trevligt och tryggt. Predikanten eldar upp sig mer och mer och säger: ”Tror ni att Jesus levde och dog och uppstod för att ni skulle sitta i en kyrkbänk och ha det mysigt? Nej, ni behöver ta eld. Ni behöver brinna. För världen, för människor, för freden, för människovärdet, för skapelsen. Det ljumma kväver elden.”
Jag har sett det där klippet några gånger och blir varje gång omskakad. Jag är den han talar om. Lite lagom ljum, jag gillar kyrkorum och gudstjänst, värmen och vänligheten. Jag vet inte om jag orkar brinna. Och vill jag verkligen ha brinnande människor i min omgivning? Är de inte bara för mycket, för obekväma!?
Men hans ord lämnar mig inte. För det är sant. Min kristna tro har blivit lite för mycket en tro för min egen skull och lite för lite en tro för världens skull. Jag saknar elden i mig själv och min vardag.
Nu när jag snart flyttar från Umeå vill jag skicka frågan till er som bor kvar: Vad skulle hända i Umeå om kyrkan började brinna? Om orden vi säger skakar om både oss själva och andra, om handlingarna vi gör förändrar både oss och samhället. Om vi börjar brinna! Vad skulle hända?
Jag är övertygad om att det finns en stor andlig längtan hos många fler än de som hittar in i kyrkans rum. Längtan efter branden, efter det djupa allvaret. Det finns en eld, den brinner i dig och i mig. Kanske behövs bara lite syre in så tar elden fart.
Text: Lena Fagéus