Foto: Mikael Lundgren

Hoppet lever eller dör under broarna i Paris

Nyhet Publicerad Ändrad

När drömmen om Sverige slocknar hoppas många flyktingar på Frankrike – också killar från Umeå. För några går det vägen. Men vägen dit är ett lotteri.

Paris lockar – inte bara som spännande storstad utan också för att ryktet säger att det är lätt att få uppehållstillstånd. För att få veta mer åkte jag och fotograf Mikael Lundgren dit i mitten av mars.

Det handlar främst om afghanska killar som fått avslag på sina asylansökningar i Sverige och sökt sig vidare till Frankrike. Där bedömer domstolen i dagsläget säkerhetsläget så att man inte skickar tillbaka flyktingar till Afghanistan – vilket Sverige gör.

Killarna befinner sig i olika situationer; någon har nyss kommit, någon har lämnat fingeravtryck, någon väntar svar på ansökan, någon är Dublinfall och någon har fått uppehållstillstånd. Tre av dem vi möter har bott i Västerbotten. ”Ali” – som heter något annat – var en ledsen kille när han lämnade Umeå förra hösten, men redan efter några månader i Frankrike fick han ett års uppehållstillstånd och hopp om förlängning. Trots att han först sökt asyl i Sverige kom hans fingeravtryck inte upp vid den ­obligatoriska kontrollen mot registret Eurodac. Han var "normale" som killarna säger och tilläts att söka asyl.

Vi möter Ali i Svenska kyrkan, som är vackert belägen ett par stenkast från Triumfbågen. Över den röda tegelbyggnadens entré med tre valvbågar och grindar i svart smide, vajar svenska flaggan lojt i en ännu kylig vårvind. Prick klockan 12 öppnas ­porten och det första som möter är doften av nybakade kanelbullar.

 

Kyrkan är en viktig mötesplats för flyktingarna, men kyrkoherde Per Gyllenör säger att församlingen tvingats minska på stödet då resurserna är knappa och behoven stora. Än så länge finns lite mat att få, kanske en sovsäck och hjälp med att översätta dokument.

Ali har varit här flera gånger, men det tar en timme att åka från boendet i ett före detta hotell i ett industriområde där han delar rum med två andra killar. Förhållandena är enkla men Ali verkar nöjd. Första tiden bodde han hos en kompis och slapp därför det hårda livet på gatan. Han studerar franska och när språkkunskaperna blir bättre kommer han in i utbildningssystemet vilket innebär att han också får ett visst ekonomiskt stöd. Idag har han en säng, lite mat och ett kort för kollektivtrafik. Han har mycket kontakt med vänner i Sverige och med sin svenska familj.

– Det betyder jättemycket. När jag lämnade Sverige kändes det ungefär som när jag lämnade Afghanistan. Jag lämnade vänner och familj. De jag känner och de goda minnen jag har från Sverige är en del av mitt liv. Sverige är ett av de bästa länderna i världen, säger Ali med stadig blick och ett försiktigt leende.

Berättelser som den här når utvisningshotade i Sverige; alla får stanna i Frankrike. Alla får snabba besked. Allt är hoppfullt. Men det är inte hela sanningen...

 

Någon har nyss kommit, någon har lämnat fingeravtryck, någon annan väntar på svar på sin ansökan. Foto: Mikael Lundgren

I nordöstra Paris, fjärran från de breda boulevarderna kring Triumfbågen, finns ett av stadens stora provisoriska läger där flyktingar slagit sig ner – Porte de la Chapelle.

Under ett virrvarr av vägbroar lever hundra­tals människor i minimala tält. De sover inlindade i en sovsäck, under ett plastskynke eller på en pappskiva. Små eldar brinner här och där och röken hänger kvar som ett grådis. Ur en vattenpost spolar kallt vatten och en man tvättar sina ­smutsiga ­fötter så gott det går. Bruset från motorvägen bildar en bedövande ljudmatta över platsen, där det vimlar av råttor om natten.

Till en början håller vi oss i utkanten, men efter en stund söker vi kontakt med en afghansk kille och volontären Harriet från England som kommer hit med sitt team en vecka varannan månad. Vi blir väl mottagna med sockersött te, kokat över öppen eld. Just nu är många på språng för att hitta mat för dagen hos olika välgörenhetsorganisationer, men de som är på plats berättar gärna.

Att leva här är farligt. I området finns hemlösa, missbrukare, psykiskt sjuka – kort sagt människor som är extremt utsatta och inte har del i några trygghetssystem. Tunga droger, kriminalitet och våld är vardagsmat. Vi hör också om maffia, falska volontärer och till och med mord.

En kille som också levt i Umeå kan vi kalla Mahdi. Han har nyligen varit på intervju hos "franska migrationsverket" – OFPRA. I likhet med andra vittnar han om hur svår första tiden är; man förstår inte språket, har kanske inga vänner, inga pengar, ingen bostad och måste hela tiden vara på sin vakt. Känslan är att killarna inte alltid berättar hur illa det är för vännerna i Sverige.

Det som gjorde att Mahdi ändå klarade första tiden var att han har en kompis. Nu delar de ett rum på en fin plats i södra Frankrike. Ändå har han svårt med motivationen och går bara i skolan ibland.

– Jag kämpade mycket i Sverige men nu orkar jag inte. Om jag får uppehållstillstånd så kommer jag att börja skolan – det måste man, säger han.

 

För ett par veckor sedan kom "Farhad" till Paris. Han är "Dublin", vilket innebär att hans fingeravtryck dök upp i systemet och visade att Sverige var det land han först sökte asyl i. Enligt Dublinförordningen ska han då skickas tillbaka till Sverige. OFPRA säger att de ska "fråga om Sverige vill ha ­honom". Just nu bor han hemma hos en person men i juni måste han flytta ut.

– Då vet jag inte vad som händer, säger han.

Om Sverige "inte vill ha honom" kan han troligen söka asyl i Frankrike om 18 månader. Skickas han tillbaka till Sverige blir han sannolikt utvisad till Afghanistan.

Hemma på svensk mark igen möter vi anhöriga till killarna i Paris. Frankrike lockar och många vill greppa ett halmstrå. För Farhad är allt osäkert. För Ali kan det gå vägen. Alis "svenska mamma" berättar att hon var mycket orolig när han åkte:

– Jag kunde knappt äta och sova. Sam­tidigt såg jag att han fick nytt hopp och ­tänkte att om någon klarar att börja om igen så är det Ali. Han har en otrolig inre styrka.

För framtiden hoppas hon att Ali ska få leva i trygghet.

– Jag hoppas att han får kontakt med sin familj och att han vill fortsätta att ha kontakt med oss, och kanske, kanske kan han komma tillbaka till oss någon gång. Vi saknar honom så!

Text Anette Olofsson

Uppdatering

Efter konflikter i Porte de la Chapelle har platsen utrymts och ett läger med tältsängar, duschar och mat har organiserats av Paris kommun och idella krafter i en sporthall. Det är dock oklart hur länge lägret kommer att vara i drift.

 

När jag lämnade Sverige kändes det ungefär som när jag lämnade Afghanistan. Jag lämnade vänner och familj.