Guds svett och annan väldoft

Nyhet Publicerad Ändrad

LenaMari Öfjälls doftapotek är fullt av eteriska oljor, däribland de bibliska dofterna myrra, isop och nardus. ­Näsan har blivit en nyckel till både gammal örtmedicin och Bibelns texter.

Hemma hos LenaMari Öfjäll bjuds jag på ett glas vatten med några droppar väldoftande citronolja. Sedan öppnar hon locket till sitt välfyllda doftapotek och börjar plocka bland ett hundratal flaskor med eteriska oljor.

– Det här är rosenolja, en av de dyraste oljorna eftersom det går åt 4 000 blomblad till ett kilo olja. Och den här flaskan innehåller en oljeblandning som stärker immunförsvaret. Den är blandad utifrån ett medeltida recept.

Det är fyra år sedan LenaMari upptäckte eteriska oljor, under en period när hon var utbränd och långtidssjukskriven. Hon fick syn på en tidningsartikel om frankincenseolja, en eterisk olja gjord av torkad kåda som på svenska ibland kallas olibanum.

– Jag vet inte varför, men jag kände tydligt att jag ville ha den oljan!

Olibanum sägs vara lugnande och upplyftande och var enligt Bibeln en av gåvorna till det nyfödda Jesusbarnet, tillsammans med guld och myrra. När det i Bibeln står ”rökelse” handlar det ofta om olibanum. Efter att LenaMari läst artikeln ringde hon en kompis, som visade sig ha en oljesäljande vän på besök. Två dagar senare hade hon en liten flaska olibanumolja i handen.

– Jag smorde in mig med några droppar, och kände något hända. Hjärndimman lättade en aning.

LenaMari blev nyfiken, började läsa in sig på eteriska oljor och bygga upp en egen samling. Nu smörjer hon in sig med pepparmintolja när hon har ont i någon muskel och andas in oreganoolja när bihålorna krånglar. Huvudvärk motas med lavendel, rosmarin, citron, pepparmint, eukalyptus eller olibanum, beroende på orsaken.

Doftapoteket hemma hos LenaMari Öfjäll innehåller mängder av oljor för olika ­ändamål. Hon har också ett nödkit med små oljeflaskor att ta med till jobbet. Foto: Malin Grönborg

Redan i den första artikeln om oljor som LenaMari läste fascinerades hon av kopplingen mellan dofter och Bibelns berättelser. Hon plockar fram flaskor med myrra, isop och nardus, som nämns flera gånger i Bibeln. Jag får också lukta på olja av cederträ, som Salomos tempel byggdes av.

– Nu när jag läser bibeltexter funderar jag på – vad fanns det för dofter? Det ger mig en annan närhet till texterna och de får ytterligare en dimension i och med att jag använder samma oljor som människorna gjorde då.

LenaMari arbetar som diakon i Svenska kyrkan och skulle gärna använda sina nyfunna kunskaper genom att anordna bibelstudier med eteriska oljor.

– Jag tycker det är lite torftigt att så få sinnen blir berörda i kyrkan. Vi människor är olika och tar till oss saker på olika sätt. Vore det inte bäst att tilltalas genom så många sinnen som möjligt?

En bibeltext hon skulle vilja använda sig av är berättelsen om kvinnan som smörjer Jesus med nardusbalsam. Jag får lukta på den starkt doftande nardusoljan medan LenaMari berättar.

– Nardus importerades från Indien och var därför enormt dyr, men kvinnan använder ändå en hel flaska, ett tredjedels kilo balsam! Det står att huset fylldes av doften. Jag förstår inte att de kunde vara kvar därinne, så mycket som det måste ha luktat. Nardus användes också som medicin, så man förstår varför kvinnan fångade upp överflödet med sitt hår.

Ett doftbibelstudium med LenaMari skulle också innehålla myrra. Den doften både inleder och avslutar Jesus liv. Det var en av gåvorna när han var nyfödd och på korset erbjöds han vin blandat med myrra att dricka och smordes med myrra och aloe när han lades i graven.

LenaMari hämtar mycket inspiration från en bok skriven av den doftintresserade danske prästen Poul Joachim Stender. På en resa i Israel mötte han en grekisk-ortodox kvinna som arbetat med parfymer hela sitt liv.

– Hon tar fasta på att det hebreiska ordet för ”lukt” är besläktat med ordet för ”ande” och ser likheter mellan dofter och Guds ande.
– De är osynliga, flyktiga, kan inte styras och berör en människas känslor, säger LenaMari, som tycker det är intressant att det i skapelseberättelsen står att Gud blåste sin ande i Adams näsa, inte i hans mun.

I ritualerna i templet användes mängder av doftande rökelse och oljor. LenaMari konstaterar att israelerna på Bibelns tid aktivt använde sig av luktsinnet i vardagen mer än vi kanske gör i dag. Eftersom de inte hade några kylskåp fick de förlita sig på sina näsor.

– De var näsvisa, medan vi förlorat lite av näsans visdom i vårt hygieniska samhälle. För dem signalerade goda dofter bra mat, hälsa, odödlighet och gudomlig närvaro, medan dåliga lukter signalerade sjukdom, det onda och frånvaro av Gud.

Boken av den danske prästen har namnet ”Guds sved” (Guds svett) som var ett uttryck i antiken för när något doftade gott.

– De tänkte helt enkelt att Gud är så fantastisk att även svetten måste dofta underbart. Nu när jag känner något dofta gott tänker jag alltid att Gud är närvarande, säger LenaMari Öfjäll.

Text Helena Andersson Holmqvist