Utanför mitt fönster står en snögubbe som några barn har skapat. Den berättar om glädjen över snön som kom, om lek och kreativitet. Nu kommer vårsolen med sitt härliga sken, och så småningom kommer snögubben att smälta. Jag vet det. Platsen där den nu står kommer att vara tom. Kvar finns bara minnet av leken.
Jag tänker på påsken som närmar sig, om lärjungarna som följer Jesus. Tillsammans har de följts åt, pratat och delat gemenskap. Jesus står för ett hopp om en möjlig värld som de längtar efter. Och ingen förstår vad som ska hända, hur Jesus ska lida och möta sitt öde. Hur han ska göra allt för att hans vänner inte ska förlora hoppet och tron. Allt som de byggt upp ska smälta och ersättas av sorg och förtvivlan. Att följa Jesus och hans vänner den här tiden är att gå en väg där mörkret känns tjockt och stundtals ogenomträngligt. Hur lockande är det inte att försöka fly från det mörka när livet känns svårt och det vi byggt upp rasar samman? När vi förlorar någon vi älskar och livet som vi känner det inte längre är. Att stå kvar då och i ovisshet möta det som kommer kan vara det allra svåraste.
Därför samlar jag tecken på liv. Som pärlor på ett snöre är de vårtecken som ligger och väntar på att bli upptäckta. Som visar att mörker kan bli ljus. Att gravens mörka rum kan bli till en altandörr på vid gavel som leder ut.
Vårsolen talar. Den berättar att sommaren kommer, att på platsen där snögubben stod kommer gräs att växa. Där kommer en blomma att knoppas och lysa trotsigt med sin färg. Jag ser det inte nu, men vet. En ny utsikt från mitt fönster kommer. Och blomman som står på snögubbens plats är ett tecken på ett nytt liv.