När jag var liten fiskade jag ofta. Kanske mest för att det inte bodde så många barn i byn där jag växte upp. Det var mycket närmare till sjön och älven än till kompisar.
Det kunde också vara så spännande. I synnerhet när jag blev äldre och fick ett flugspö och försökte kasta så långt att flugan nådde den där stora harren som ibland vakade.
Ganska ofta fick jag träna tålamodet när linan nästan blev som ett skatbo. Jag undvek att kapa linan eftersom jag inte trodde att jag skulle få en ny. Det hände mer än en gång att tårarna rann nerför kinderna eftersom jag just haft en gädda efter draget, och så blev det trassel… Nå, jag lärde mig i alla fall att om man tar det lugnt, drar isär knuten, börjar på ett ställe och sedan försöker se hur de olika slingorna löper runt och igenom varandra så brukar det gå att reda ut även det som verkar näst intill omöjligt. Ibland måste man ändå ”kapa linan”, men det är en skön konst att själv kunna avgöra när.
Så var det det där med fiskarna. Vad kan de veta eller förstå om allt som finns på land? Att det ibland finns mat på vattenytan vet många av dem, men resten? Kanske kan de ana att det finns något mer ovanför ytan, men vad det är går väl inte att förstå. Vad skulle de kunna veta om en domherre och hur det är att flyga, eller om dammsugaren som jag just använde, eller att det finns andra sjöar, planeter och galaxer…?
Det är kanske så med oss människor också. Ibland anar vi att det finns något på andra sidan en ”yta” som är större än det vi vanligtvis förmår uppfatta med våra sinnen. Något som vi är på väg emot och som vi är ämnade för. Som kan dra oss och som vi kan dras till – Den våra begrepp inte rymmer.
