Bibliotekarie Maria Lindgren lägger fram två bilderböcker på bordet – Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck av Jonna Björnstjerna och Dropp dropp av Aron Landahl ur serien Rys & mys. Hon ser en skräcktrend i bokvärlden dels i form av ökad utgivning och utlåning, dels i att det nu finns böcker för alla åldersgrupper.
– Förr var skräck främst en genre för ungdomar och vuxna, men nu finns det riktigt bra böcker för ganska små barn, säger Maria Lindgren, som är en av inköparna av skräckböcker till barn och unga på Umeå stadsbibliotek.
Barnböckerna skiljer sig från de övriga i att de alltid slutar lyckligt. De blodröda dropparna i Dropp dropp visar sig till exempel komma från hallonsaft. Maria själv är svag för skräckgenren och tycker om allt som gör att barn och ungdomar läser.
– Genom att läsa vidgar man sina vyer och skapar nya rum inom sig att sjunka in i. Allt som skapar läslust vill vi på biblioteket jobba med och lyfta. Då gäller det att ha koll på vad som händer och försöka hänga med.
I höst är stadsbiblioteket med och arrangerar en skrivartävling för mellanstadiebarn på temat Nordiska väsen. Prisutdelare är Johan Egerkrans, författare och illustratör till bland annat pekboken Första monsterboken och Nordiska väsen för mellanstadie-barn. Under höstlovet jobbar biblioteket också med temat skräck i sina lovaktiviteter.
– Jag tror att det är något djupt mänskligt, viljan att bli skrämd. Vi har i alla tider berättat spökhistorier och gamla folksagor är ju jätteblodiga, säger Maria Lindgren.
Att skräckgenren blivit barnvänlig ser också etnologen Jonas Rosenqvist som ett tecken på en skräcktrend.
– Skräck ses inte längre som lika snaskig utan har blivit en genre bland andra, i litteratur, serier, mode och film. Den är nu en normal del av populärkulturen.
Den största lockelsen i skräckgenren tror Jonas Rosenqvist ligger i de starka känslorna. Han har skrivit en avhandling om skräckfilmsentusiasters kärlek till genren och vad det är som lockar.
– Skräckfilmen är expert på att framkalla starka känslor. Den arbetar med intuition och reaktion, inte med reflektion och tänkande. På så sätt är den lik dramafilmen, i hur den porträtterar känslor.
Att se skräckfilm är ett sätt att prova obehagliga känslor i en trygg miljö, att smaka på skräck och ångest utan något verkligt hot. Den gör ohanterliga känslor hanterbara. Kanske är det därför skräck lockar många ungdomar, som befinner sig mitt i en period i livet med många ångeststormar?
– Hade filmerna framkallat verkliga känslor av ångest eller skräck hade ingen tittat på dem igen, säger Jonas, och funderar på om de som inte gillar skräckfilm kanske har mindre förmåga att distansera sig, att känslorna från fiktionen spiller över i verkligheten.
Men varför skjuter skräckintresset i höjden just nu, med en uppsjö böcker och filmer? Ett exempel är Koko-di Koko-da av regissören Johannes Nyholm från Umeå. Enligt Jonas har intresset för skräck stigit och dalat genom historien och under tider av oro ökar konsumtionen av skräck. Till exempel var det under 1930-talets depression i USA som filmbolaget Universals skräckklassiker Dracula, Frankenstein och The Mummy såg dagens ljus.
– Det handlar om tider med diffusa faror, inte konkreta kriser som krig. Människan behöver något som gör det otydliga hotet greppbart.
Jonas räknar upp klimatkrisen som ett starkt hot i dag, och två andra områden som redan hittat sin väg in i skräckfilmerna – otrygghet i familjen och psykisk ohälsa.
– Skräckfilmerna är alltid aktuella och utgår från vad som känns otryggt just nu. Hotet kommer inte längre enbart från monster, utan filmerna kan handla om dysfunktionella familjer och psykiskt dåligt mående, som i Hereditary och The Babadook. Filmerna närmar sig därmed också allt mer dramafilmen.
Om Jonas Rosenqvist försöker blicka in i framtiden tror han att klimatkrisen kommer att sätta sina spår i skräckgenren och att den psykiska ohälsan fortsätter att göra det.
– Jag tror också att svensk folktro är en trend som kommer att öka. Men jag brukar aldrig ha rätt i mina förutsägelser så vi får se vad som händer.
Text Helena Andersson Holmqvist