Året var 1989. Skräckrockaren Alice Cooper släppte sitt succéalbum ”Trash” och efter det var ingenting sig likt. Jag blev totalt knockad av den raspiga rösten i kombination med det teatraliska uttryckssättet. I tidningen Okej läste jag att Alice Cooper var kristen. För mig med ett komplicerat förhållande till organiserad religiositet framstod det som helt obegripligt att någon kunde tro på Gud. Allra minst min stora idol.
Åren gick och skivsamlingen växte i takt med en allt starkare längtan efter att utforska min andliga längtan, men jag saknade sammanhang där jag kunde tillåta mig det. Jag var en ung rebell som satt i mögliga källarlokaler med likasinnade och citerade Det kommunistiska manifestet där religion ansågs som opium för folket. Parallellt drogs jag alltmer till artister som Johnny Cash som förmedlade sin tro via sin musik och började trevande och ytterst skeptiskt närma mig det gudomliga.
Så en dag stod jag framför scenkanten under Alice Coopers bombastiska konsert. Giljotinen rullades in och efter den spektakulära halshuggningen kastade den spenslige lille mannen med det vitsminkade ansiktet fejkblod mot publikhavet. Lyckan var total och jag insåg att det var det närmaste en religiös upplevelse jag någonsin varit med om.
Alice Coopers väg ut ur ett långvarigt alkohol- och drogmissbruk var då han fann sin kristna tro. ”Att slå sönder ditt hotellrum är enkelt. Men att vara en kristen, det är ett svårt beslut”. Jag kan inte annat än instämma. Som motståndare till konformism och konventioner anser jag att verklig rebelliskhet är att vara kristen i ett så sekulariserat land som Sverige.
Det sägs att Guds vägar äro outgrundliga. Ibland går de genom en rockstjärna med skräckinjagande uppsyn som låter piskan vina och slänger blod i ansiktet på en.
Text: Lotta Lepistö, diakon Ersbodakyrkan
I den trycka versionen av tidningen Spira nr 1 2023 lovar vi en instagram-vecka med Lotta Lepistö. Av olika skäl får vi skjuta upp den ett par veckor - så håll utkik!