I kyrkorna Vargön, Västra Tunhem, Vänersnäs och Väne Åsaka finns dopklänningar till utlåning, se foton nedan! Kontakta gärna församlingsexpeditionen om du vill veta mer!
Dopklänningar
Vi har dopklänningar till utlåning!
Dopklädnadens historia
Bruket med en vit dopskrud började mycket tidigt i kyrkans historia. Vi känner inte till exakt när och var detta bruk uppstod, men det är en mycket gammal tradition som kanske t.o.m. praktiserades av de allra första kristna. Kanske var det redan apostlarna själva som införde detta bruk. Klart är i alla fall att aposteln Paulus använde bilden av att vi i dopet ikläder oss Kristus.
Bruket med dopdräkt har dock skiftat över tid och skiljer sig något åt mellan olika kyrkor och samfund. Från början markerades dopets betydelse av att den nydöpte först efter dopet ikläddes dopskruden. På detta sätt förstärktes symboliken. Innan dopet avkläddes dopkandidaten sina gamla kläder – den gamla människan: Adam – för att sedan iklädas dopdräkten – den nya människan: Kristus! Under själva dophandlingen var dopkandidaten följaktligen naken. Så var fallet även när barn/spädbarn döptes vilket också blev allt vanligare allteftersom kristendomen blev mer etablerad och så småningom (under 300-talet) t.o.m. påbjuden statsreligion i det romerska imperiet. I äldre tid så nedsänktes även barn helt i vatten vilket förklarar de äldre medeltida dopfuntarnas storlek och djup (detta är fortfarande idag praxis i våra ortodoxa systerkyrkor). Först under 1200-talet började bruket med begjutning (endast vattenösning över hjässan) bli allt vanligare. Därmed blev iklädandet av dopskruden efter dopet inte heller lika självklart och så småningom växte seden fram att ikläda barnet den vita dopklänningen redan inför själva dopet.
Under reformationen på 1500-talet kom många av de liturgiska bruken vid kyrkans gudstjänster att problematiseras. Många traditionella kyrkliga seder, i alla fall i vårt land, bevarades ändå då man inte fann att de stred mot Guds ord. Vissa bruk kom dock att ifrågasättas då man tyckte att de ”skymde Kristus”. Vid Uppsala möte 1593 kom så också det ”kristningskläde” – ett symboliskt vitt tygstycke – som kommit att ersätta dopskruden att formellt förbjudas även om seden i praktiken nog överlevde på många håll. Faktum är i alla fall att bruket av den vita dopklädnaden/dopklänningen blev självklar praxis igen under 1800-talet.
Dopklädnadens innebörd
I Galaterbrevet skriver Paulus: ”Är ni döpta in i Kristus, har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Gal 3:27-28). Och i Efesierbrevet skriver han: ”Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till.” (Ef 4:23-24).
Här, i Paulus undervisning, hittar vi också det grundläggande motivet bakom bruket av den vita dopskruden, det är för att markera att det som sker i dopet är att vi ikläds Kristus och hans rättfärdighet. Den vita färgen står ju symboliskt i kyrkans tradition inte bara för glädje och fest utan också för rättfärdighet och renhet. I dopet ikläds vi Kristi rättfärdighet. Det är, tack och lov, inte våra gärningar, vår egen rättfärdighet som frälser/räddar oss utan det är det Kristus gjort för oss som är det avgörande. Hans rättfärdighet tillräknas oss när vi förenas med honom i dopet. Dopet är nåd, en gåva från Gud!
Den enkla vita dopdräkten påminner oss också om att Gud inte tar hänsyn till person. Inför Gud är vi alla lika: lika mycket värda, lika älskade. När Jesus dog på korset var det inte bara för några särskilda personer som han utgöt sitt blod utan för alla, ja t.o.m. för sina bödlar. Dopet och den vita dopskruden ger så också uttryck för en radikal jämlikhet: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
Dopdräktens grundläggande symbolik är att vi förenas med Kristus och får del av hans seger över ondskan och döden. I en mening kan därför dopdräkten sägas gå tillbaka till Jesu egen enkla livklädnad, den fotsida ”skjorta” som i princip alla män bar närmast kroppen vid denna tid. I dopets nåd får vi sedan leva och växa som människor och kristna, vilket inte minst symboliseras fint av att den traditionella dopklänningen för spädbarn är alldeles för lång. När vi sedan konfirmeras gestaltas att vi ”vuxit i” vår dopklädnad av den efter våra egna mått mer anpassade konfirmandkåpan. Även den vita svepning som den avlidnes kropp traditionellt sveps i inför begravningen (vilket förr var praxis men nu är en sed på tillbakagång) är avsedd att gestalta själva dopskruden. Likaså är den vita klädnad (alba) som prästen bär i gudstjänsten i grunden inget annat än den enkla vita dopdräkt som vi alla får när vi döps. Alla dessa användningar av dopdräkten påminner oss om dopets betydelse i både liv och död, som källa till tröst, glädje och hopp.