BETRAKTELSE & TANKAR MED EMELIE

Gud, jag vill se dig

”Öppna mitt hjärta för dig, Gud. Kom, ge mitt inre ditt ljus, så att jag kan se dig. Gud, jag vill se dig”

”Ack käre Herre, låt mig fråga
när vid ditt kors med klen förmåga
jag söker fatta vad du gjort:
Säg, är nu öppnad himlens port?
Törs jag väl tro att du i döden har gett mig liv;
att i din suck ur nöden en fången värld kan andas fri?
Du kan för plågor icke tala,
dock böjer du ditt huvud stumt till tecken på ditt ja” (Johannespassionen av J.S Bach). 

Vad vore våra påskgudstjänster i församlingarna utan kyrkomusiken? Ovanstående verser är hämtade från Johannespassionen av Johann Sebastian Bach, han kallas ibland för den ”Femte evangelisten”. När Jesus sagt: ”Det är fullbordat”, böjde han ner sitt huvud och överlämnade sin ande. 

”Det är fullbordat”. Jesus ord på korset både rymmer allt och tar samtidigt helt liv att förstå innebörden av. När vi blir stilla inför korset vad är det vi ser? Vi ser Jesus ansikte i varje lidande medmänniskas ansikte. Vi ser Guds famn, en vidöppen famn, fastspikad för att aldrig stänga någon inne eller stänga någon ute, en famn vars enda grepp är dess värme. Vi ser korset som tar formen av en nyckel; den nyckel som öppnar himmelens port för alla som förtvivlar och känner sig förlorade. 

Medan det ännu var mörkt gick kvinnorna till Jesus grav. Det var mörkt i Marias tanke och i hennes hjärta. Hon hade stått vid korset när Jesus gav upp andan, hon hade mist sin vän, sitt allt. Hon var förkrossad och jag tänker att alla vi som suttit vid en älskad persons dödsbädd kan ana något av vad Maria kände. Det vi gör i vår sorg, det gjorde Maria; hon gick till graven för att gråta och sörja. Fanns det ändå ett hopp i hopplösheten? Visst hade han sagt att han skulle uppstå på den tredje dagen? Det oväntade sker när Jesus möter Maria precis där hon är, precis som han möter oss. Hinnan mellan himmel och jord är tunn som ett rispapper. När vi söker Jesus kommer vi upptäcka att han är mycket nära; att han är närmre än våra egna hjärtan. Vad svarar vi? 

”Du är min Gud, jag vill tacka dig: Kom, ge mitt inre ditt ljus, så att jag kan se dig. Min Gud, jag vill se dig”.

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.
Han avvände vårt elände för båd tid och evighet.
Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.

Vi förlossas, ormen krossas, avgrundens och dödens makt
nu är bunden. Från den stunden allt är Sonen underlagt.
Nu är helat vad vi felat och Guds nåd i ljuset bragt. (Psalm 147). 

Präst Emelie Melin (Texten finns även i Allehanda april)

Den värld som bara hjärtat vet

”Så levande som vi dig minns, någonstans i den världen finns; den värld som bara hjärtat vet  ”/A.Burman

Jag hade inbjudit fyra personer som var mitt i livet till en Sorgegrupp. De hade alla mist sin livskamrat alldeles för tidigt. De berättade hur människor de kände undvek dem. Det är så vanligt och jag känner igen det alldeles för väl. En av deltagarna i gruppen sa: ”Det jag har gått igenom har gjort mig tryggare inför det svåra. Så nu vågar jag gå fram till dem som jag vet har sorg och vi kan prata. När jag vågar möta det mörka i mig så vågar jag möta det mörka i andra. Människor märker det. Man vill tala med den som kan förstå, som själv varit där”.

Snart går vi upptill Jerusalem; i heliga fastetider. Jesus berättade för sina följare om det fruktansvärda som väntade honom, han berättade om sin Via Dolorosa; Smärtornas väg.

Om den väg han måste gå för att han älskar. Lärjungarna Jakob och Johannes bytte samtalsämne för de blev rädda. De ville hellre diskutera bordsplaceringen i himlen. ”Kan inte vi få sitta bredvid dig vid Honnörsbordet?” Det är både pinsamt och förståeligt. De var rädda och rädslan gör något med en människa. Jag var 28 år när jag började arbeta som präst. I början var jag rädd. Jag hade ibland svårt att lyssna, stanna kvar och verkligen möta människor där de var. Jag var upptagen av mig själv, tankarna fästa vid allt vad jag skulle säga och allt jag skulle göra. Men åren har gått och jag har fått öva. Jag får följa människor ned i mörkret, i dödsskuggans dal, gå på Via Dolorosa. ”Ge oss kraft att gå lidandets och kärlekens väg” ber vi. Förr eller senare inbjuds vi alla att gå på Via Dolorosa. Gråta med den som gråter, vaka med den som har ångest, bära den andres kors. Jesus gick inte smärtornas väg för sin egen skull utan för min skull, för din skull, för vår och för världens skull för att försona oss med Gud.  Han gick den för oss och han gick den före oss. Det finns en föreställning bland kristna att eftersom Jesus lidit och dött för vår skull och försonat oss med Gud så ska vi vara glada och lyckliga och aldrig behöva ha det svårt. Och har vi det svårt är det något fel på vår tro. Finns du här idag som upplever det så, vill jag som Herrens tjänare förmedla hans ord till dig: Det finns en gränslös förlåtelse i Jesu Kristi försoningsverk, att han har dött för dig och har betalat din skuld. Du är älskad av Gud i Kristus. Det är egentligen den enda riktiga grunden och ingen annan behövs. ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.” som Paulus skriver (1 Kor 3:11). Är Jesus med i ditt livs stormar? Alltså, har du Jesus med dig i all din nöd? Det måste finnas rum för mörkret också i det kristna livet, för sorgen och döden och tvivlet. Det är där som kärleken sätts på prov. Jesus ord och handling är alltid ett. Han talade om kärleken och han älskade in i döden. Nu kallar han oss att följa honom på kärlekens väg så vi kan säga som deltagaren i sorgegruppen: ”När jag vågar möta det mörka i mig så vågar jag möta det mörka i andra. Man vill tala med den som kan förstå, som själv varit där”. Lärjungarna var rädda och vi är också rädda. Kärlekens väg är ingen lätt väg att gå. Men glöm aldrig att evangeliets ord lyder: ”och Jesus gick först”.

Jesu, lär mig så i nöden / som i glädjen tro på Gud

Så i livet som i döden / tröstligt höja bönens ljud

Vara med Guds vilja nöjd, hava i hans ord min fröjd

Och intill min levnads ända / söka att hans verk fullända. (SvPs 1937 392:3)

                                                                                                                                        Präst Emelie Melin (Texten finns även i Allehanda mars)

Betraktelse-FÖR ALL LÄNGTAN FINNS EN TID SOM ÄR INNE

Poeten Ylva Eggehorn skriver: ”Så mycket i mitt liv handlar om längtan efter att få vara med om något riktigt stort. Och om rädslan att missa det, att inte hinna fram, komma försent, bli utanför. Men det behöver inte vara försent, bara för att livet inte blev som jag tänkt mig. För all längtan finns det en tid som är inne.”

Vi har firat jul, firat att tiden äntligen var inne. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda läser vi i julevangeliet. Det är nu det sker, det stora, det som generationer väntat på, drömt om och längtat efter. Det som profeterna talade om, det som förfäderna hade berättat om det skedde. Tiden var inne. Och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i härbärget. När det stora sker, det oerhörda, det som generationer väntat på, drömt och längtat efter, då sker det stilla, liksom i skymundan, i ett stall, bland djuren. ”Så stilla och så oförmärkt, blir oss Guds gåva räckt, och himlen kom till jorden ner, när ingen väntat det. Vi kan ej höra stegen, han nalkas oss ändå och plötsligt som en okänd står han mitt ibland oss här”. (psalm 115 O Betlehem, du lilla stad).  Ibland skojar vi och säger att den som missa en mässa, missar en massa. Den natten då himlen landade på jorden då märke de flesta ingenting, de missade miraklet. Det var bara herdarna som såg och trodde.

För all längtan finns det en tid som är inne.

Natten skall vika där ångest nu råder och det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, ja över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Ett barn har oss fötts, en son är oss given. Livet är märkligt, den ena stunden härligt och nästa stund outhärdligt. Både brutalt och underbart. Jag står i strömmen av liv och lidande, tårar och trotsigt hopp och jag känner mig så levande. Det är inte enkelt, men det är på riktigt.

För all längtan finns det en tid som är inne.

Brutalt och underbart. Så var det då, så är det nu. Jesus föds rakt in i vår verklighet utan förskönande omständigheter. Immanuel – Gud med oss. ”Han tårar fälla skall som vi, förstå vår nöd och stå oss bi med kraften av sin anda”.

För all längtan finns det en tid som är inne, tanken är oerhört trösterik. Tänk om barnet i Betlehem är svaret också på din och min längtan. På alla människors längtan. Tänk om det är sant att alla släktens hopp och tro stämde möte den natten?

Ylva skriver på en annan sida: ”Och även om du kom försent till den kända föreställningen med herdarna och kungarna ska han sitta här hos dig på en bänk i tomheten och du ska höra honom säga: som ett ljus har jag kommit i världen för att ingen av dem som söker mig ska gå förlorad i natt och mörker”.

För all längtan finns det en tid som är inne.

Präst Emelie Melin (Texten finns även i Allehanda februari)

Betraktelse-Med evig kärlek  

Herren säger genom Profeten Jeremia: ”med evig kärlek älskar jag dig”. Av Bibelns alla profeter är Jeremia min favorit. Jeremia brukar kallas för ”Tröste-Profeten” och i dessa oroliga tider är nog tröst något vi alla behöver. Mycket i våra liv är varken spikrakt eller självklart men det finns en stor hets i att vi ska framhäva oss själva och våra liv på det sättet. Att vara förälder är nog den aspekten av mitt liv där jag verkligen fått erfara att jag varken är fullkomlig eller färdig på något sätt, men en av de vackraste känslor jag upplever som mamma är de stunder jag kan ge mina söner trygghet och tröst. Det värmer mitt hjärta, och hjärtat liksom växer sig stort och varmt inuti bröstet. Jag vill låna Jeremias ord ”mina barn, med evig kärlek älskar jag er”. 

Jag träffar ofta människor som tjänar bra med pengar och lever liv som på ytan verkar gå spikrakt men ändå plågas de av känslor av vilsenhet och existentiell oro. Något skaver inombords men de vet inte vad det är. Ibland sneglar de åt Svenska kyrkan och ser de interna striderna, självupptagenheten och all kraft som går åt till administration i stället för möten med människor. De frågar mig:” Hur kan du tro?” och ”Tror du på Svenska kyrkan?”. Jag brukar tänka: ”än har jag inte hört stenarna ropa”. Jag vill fortfarande berätta om nåden och om hur det i Guds rike är den minste som är störst och den siste som är först. Jag vill berätta om den tro som kan omkullkasta allt och sedan göra allting nytt. Svenska kyrkan är ett ofullkomligt sammanhang med stora utmaningar men så länge människor ber med och för varandra och lovsjunger den tro som väcker liv, så behöver inte stenarna ropa. Nu är det snart jul, den tid som himlen stämt möte med jorden, en tid för glädje och lovsång men också en tid där ensamhet och oro blir extra tydliga. Jag tänker på nöden som Jesus mötte, nöden som vi möter. Jag tänker på alla som oroar sig för ekonomin, naturen och framtiden. Tänk om nöden fick möta nåden, tänk om vi kunde hjälpas åt att berätta det Jeremia säger: ”med evig kärlek älskar jag dig”. 

I psalmen ”Härlig är Jorden” finns en rad som alltid griper tag i mig: " aldrig förstummas tonen från himlen”. Från Skapelsens morgon ljuder en lovsång genom världen, en lovsång i himlen, sången som änglarna sjöng för herdarna på marken. Lovsången skälver genom allt vårt mörker, all vår förtvivlan och den tystnar aldrig. Det är en lovsång av tack till Gud, inte över alla goda gåvor vi får, utan en tacksamhet för att Gud är Gud, en lovsång till Jesus som älskade världen tillbaka till Gud. 

”Stå stilla i smärtan
rotad i det som är ljus i dig.
Låt svärdet gå genom dig.
Kanske det inte alls är ett svärd.
Kanske det är en stämgaffel.
Du blir en ton.
du blir den musik
du alltid längtat efter att få höra.
Du visste inte att du var en sång” /Ylva Eggehorn 

”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: ”Välgång inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig ska jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig, Ja om ni helhjärtat söker efter mig:” /Jeremia 29: 11-13. 
 

Präst Emelie Melin 

(Text från Tingsryds Allehanda december/januari)

Betraktelse – ”De kommer från Öst och väst”

Pär Lagerqvist skriver:

”Allt är ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplånar fjärran stränder. Allt är nära, allt är långt ifrån, allt är givet människan som lån”

Allt är givet människan som lån; jorden, naturen, hälsan, orken, barnen, tiden, sorgen, glädjen, synen och hörseln och sången, varje hjärtslag och ja egentligen allt. Min morfar Sven-Ingvar dog för över tjugo år sedan. Han dog hastigt; 63 år gammal, mitt i steget och vi fick inte möjlighet att ta farväl. Jag tänker ofta att jag hoppas att han vet hur mycket jag älskar honom, för glädjen han gav mig, för livsmodet, för kreativiteten, för inställningen att ingenting är omöjligt och för all kärlek som format mitt hjärta.   Jag har vant mig vid tomrummet men ibland gör sig saknaden sig påmind. Inte längre som en smärta men mer som en längtan efter att få höra hans röst, få sitta ner tillsammans, dela våra erfarenheter och minnen, skratta åt tokigheter och tala sant om livet. Morfar var inte alls kyrklig eller religiös men ofta hörde jag honom sjunga på psalm: 323 – ”De kommer från öst och väst”. Den psalmen sjöng vi också på hans begravning. I den stora sorgens famn behöver vi musiken, sångerna, ja de toner som bär och tröstar.

Jag önskar att vi oftare skulle prata med öppenhet och tolerans om våra tankar om livet och döden, om sorgen och glädjen eftersom de hör samman. Den som är rädd för att dö är ofta rädd för att leva medan den som gjort upp med det faktum att vi alla ska dö och är någorlunda trygg med döden också vågar leva fullt ut medan det ännu finns tid. Hur får vi kraften att leva och modet att dö? Vi behöver ögon som ser och händer som håller. Vi behöver armar som bär och öppna hjärtan som älskar. Många säger att vårt samhälle blir allt kallare och ensammare. Allt fler lever ensamma och dör ensamma. Jag tror vi kan lära oss mycket av invandrarna, människor som kommit hit från andra kulturer. De bär på klokskap om hur vi kan leva tillsammans och hur vi behöver varandra genom glädje och sorg, i livet och i döden.

I rummet på det hospice där min pappa Tore dog alltför ung i cancer fanns en liten keramik-figur av ett spädbarn som vilar tryggt i en stor hand som omsluter barnet. En liknande figur finns att köpa i många kyrkor. Jag vet inte vem som ställde den vid min pappas dödsbädd men det är en bild som bär mig, det är för mig en bild av Vår Gud. Jag tror vi behöver sådana bilder och jag tror vi behöver dela dem med varandra. Vi behöver orden och texterna och berättelserna. Min morfar läste ofta dikter för mig när jag växte upp. Dikter som gav honom kraft och mod. Vilka texter ger Dig mod och kraft? En sådan text för mig är Trosbekännelsen, Credot som börjar med orden ”VI tror”. Som präst har jag ibland lite slarvigt sagt låt: ”låt oss bekänna vår kristna tro”. Nu vill jag säga:” Låt oss stämma in i Kyrkans bekännelse”. För det är inte bara vi som är i kyrkan just då och firar gudstjänst som utgör ett VI, det är en stor och världsvid skara av sökande, troende, tvivlande och bedjande som genom alla tider stavat på vårt gemensamma Credo, koncentratet av vår kristna tron. I trosbekännelsen får vi tillsammans stava på det oerhörda: ” Pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden ifrån de döda”. Därför går vi aldrig ensamma, stigen är redan upptrampad. Jesus har gått före oss i smärtan, i plågan, i känslan av att vara utlämnad och övergiven av både människor och Gud. Vi är inte ensamma, närvaron finns där och bär som bron över mörka vatten. Gud är med oss och viskar till oss ”Var inte rädd!”. Lita på att det ljusnar. Jesus säger:” Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade”. Salig betyder djupt lycklig. Vad menar Jesus? Vad är det i sorgen som kan göra en människa djupt lycklig? Jag tror att Jesus tänker på kärleken. Den kärlek vi inte kan leva utan. Den kärlek som ger livet dess mening. Bara den sörjer som en gång har älskat. Sorgen är livets kärleksbevis. Var därför inte rädd för sorgen. Den gör ont men den är inte farlig. Att sörja är att förbli i kärleken. Den som förblir i kärleken förblir i Gud, för Gud är kärlek. Och en dag när vår pilgrimsfärd är över och vi får möta Gud ansikte mot ansikte kommer Gud varsamt sträcka fram sin hand och torka tårarna från våra kinder. I det ögonblicket kommer vi vara saliga, djupt lyckliga, bortom vad ord kan uttrycka för då vet vi att den kärlek vi längtade efter, den kärlek vi fick smaka, den kärlek som gav livet dess mening, den kärlek som ibland gömde sig i sorgens dräkt, den kärleken har nu övervunnit allt.

”Se himmelens pärleport är öppen för var och en. Ja, plats är beredd där hemma för dig, och Jesus dig kallar än. De kära som gått förut där väntar oss dagen lång. Änglarna på harpor slår och sjunger välkomstsång.” /Psalm 323 ”De kommer från öst och väst”

//Präst Emelie Melin

Texten finns även i Tingsryds Allehanda november 2022

Det som väntar oss                                                               

Vill du bära Kristus till Världen? Maria svarade ja och ofta funderar jag på hur hon vågade. ”Må det ske med mig som Du har sagt!” Vad ingjuter modet i våra hjärtan? Hur väcks tilltron i vår själ? Hur väcker vi vår slumrande ande? Det var oroligt också i den lilla staden Nasaret, där himlen landade på jorden. Landet var ockuperat av en främmande makt, det fanns soldater överallt, det var oroligt och alla var på sin vakt. Närsomhelst kunde vad som helst hända och precis som nu var människor rädda. Mitt i all instabilitet fortsatte livet, som det alltid gör på något sätt. Människor skötte sina sysslor och arbeten, utfodrade sina djur, tog hand om sina familjer. Mitt i allt detta kaos och elände sände Gud Ängeln till Maria. Mitt i det som är VÅRA liv stämmer Gud möte med oss! Mitt i våra livpussel, vår vardagstristess, vår otillräcklighet, våra relationer, vår längtan och vår sång.

En gång trodde jag att min väg var ett liv i bön och stillhet, jag hade en längtan om att leva i en kommunitet, kanske till och med gå i kloster. Min väg blev en helt annan, jag blev mamma som 20-åring och nu har jag barn, bonusbarn och sambo. Det blir sällan som vi planerat, och fast vi sår i våra rabatter kan blommor slå ut på en helt annan plats. Gud har inte glömt sin mänsklighet. Ett av de första namn en människa ger Gud får Gud av slavflickan Hagar. Hagar kallar Gud för ”Seendets Gud”. Det namnet tycker jag om, för mig är Gud en Gud som ser oss och som vill leva med oss. Gud är mitt ibland oss, Gud är med alla som tvingats på flykt och Gud finns i Ukraina. I de senaste dagarnas nyhetssändningar har flera städer i Ukraina beskrivits som ”helveten på jorden”. Bland dessa städer nämns staden Mariupol. Mariupol betyder Marias stad. Finns Gud också där, eller har helvetet tagit över? Där människor hjälper varandra, tröstar varandra, bär varandras bördor, kämpar tillsammans för det som är gott och rätt, där är också Gud. ”Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud”. Också i lidandet, också i vanmakten, också i sjukdom, också i döden, också i helveten på jorden.

”Var inte rädd Maria” säger Ängeln. Det är det som Änglarna säger till oss allra oftast, i alla fall i Bibeln: ”Var inte rädda!” Varför säger alltid änglar de orden? Jag tror det är för att Gud inte glömt sin mänsklighet, och det är ofta läskigt att vara människa. Livet är oförutsägbart, oberäkneligt och ofta blir vi rädda. Men Gud sänder sina änglar, sina budbärare för att påminna oss om att Jesus lovat att vara med oss alla dagar intill tidens ände. Det är nåden, därför behöver vi inte frukta som om det inte fanns något hopp.

Våren väntar oss, något nytt väntar oss! Gud ställer oss en fråga; ” Vill vi skapa något nytt?” ”Vill vi bära Kristus till världen?” Vi får tveka, vi får tvivla och precis som Maria får vi komma med invändningar (det gör JAG ofta!). Vi får också säga Nej; Gud är seendets Gud som ser oss och respekterar oss på djupet! Jag tror Gud behöver varenda människa för att kämpa för det goda; Gud behöver dig och mig! Ingen kan göra allt men alla kan göra små saker med stor kärlek. Nöden är stor nu och den kommer bli ännu större. Människor flyr hit, de behöver ett fäste och en trygg hamn, en tro som bär i liv och död och i all evighet. Nu får vi säga: ”Välkomna!” det är nytt, skrämmande och främmande men tillsammans håller vi våra kyrkor öppna och bönens låga levande. Vi ska läsa Guds ord tillsammans, be tillsammans och bygga något nytt tillsammans. Vi har närvaron, vi har nåden, vi har ljuset och våren och vi är aldrig ensamma. Jesus säger: ”Se jag gör allting nytt”. 

 // Präst Emelie Melin

Texten finns även i Tingsryds Allehanda maj 2022

GPS, vardag och vägen till livet

Jag har ett notoriskt dåligt lokalsinne. Det har visat sig på orienteringen i skolan och jag har fortfarande svårt att hitta överallt där jag inte redan varit sjuttio elva gånger tidigare. Jag är väldigt beroende av min GPS för att orientera mig i min vardag. Tänk om det fanns en GPS som visade oss vägen till livet! En vägbeskrivning till allt det som vi längtar efter: glädje, kärlek, frid, samhörighet, gemenskap, mening, mål. 

Men vänta. Det finns ju en GPS. Det finns en vägbeskrivning: Bibeln! Den innehåller allt vi behöver för att komma rätt, välja rätt och hitta hem. I psaltaren kan vi läsa: ”Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig ” (Ps 119:105).

Var börjar vägen till livet? Vägen till livet börjar i himlen, i Guds hjärta. Den går från Guds hjärta till människans hjärta. Det är Gud som ger oss livet, ger oss en ny dag, ger oss varje hjärtslag, vill våra liv. Det är Gud som har lagt ner en längtan i våra hjärtan, en längtan efter Gud själv, en längtan efter mening, efter glädje, efter ljus. En längtan som bultar i vårt inre som natt som dag. Denna längtan driver oss att söka. Vi provar olika vägar och lockas av olika löften. Vi dras med av flocken. Vi kommer ofta fel. Vi tror att vi måste anstränga oss för att komma närmare Gud. Det hör man ofta i kristna sammanhang; man åker på retreat, man mediterar, fastar, läser böcker för att komma närmare Gud. Men det går inte att komma närmare Gud. För Gud är här. Gud bor i ditt hjärta. 

Vägen till livet går från Guds hjärta till människans hjärta. Det kallas för inkarnationen. Gud har blivit människa, kommit hit, kommit nära, riktigt nära, närmare oss än vårt eget hjärta. Jesus står där en dag och säger: ”Följ mig. ”Jag är vägen, sanningen och livet.” I Jesus finns allt vi längtar efter, allt vi behöver. Det enda vi behöver göra är att hålla oss nära honom: följa! De första kristna kallades ”De som tillhör vägen”. Det betyder att Vägen till livet går genom vår vardag. När vi lagar mat, städar, hänger tvätt, läser en bok, sover, tränar och sjunger så gör vi det i Gud. Man skulle kunna säga att Gud väntar på oss vid köksbordet medan vi irrar omkring och letar efter vägen till livet. Vägen till livet går ibland ner i den Mörkaste dalen. Det händer att Gud försvinner ur vårt synfält. Ibland händer det att vi tappar kontakten, att Gud är tyst, att bönen blir stum och stegen tunga. ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen”. Vi ställer samma fråga som de första lärjungarna. Vad menar han med en kort tid?

Vägen till livet är ingen dans på rosor och Jesus skönmålar inte. Han säger som det är. Ni kommer att gråta och klaga. Ni kommer att sörja. Vi lever just nu i en värld som väts av tårar, krig och oro. I den mörkaste dal. Kom ihåg vad Jesus säger: ”Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.” Vilket underbart löfte. Det finns ett slut på eländet, på ensamhet och smärta, på sömnlöshet och meningslöshet, på sorg och förtvivlan.

”Jag skall se er igen.” Kristen tro är återseendets tro; igen och igen och igen.  Snart vänder det, snart ljusnar det, snart ska vi få se fira påsk och vårens ankomst. 

                                                                                                                                              Vägen till livet böjar i Guds hjärta.

Vägen till livet går från Guds hjärta till människans hjärta.

Vägen till livet går genom vår vardag.

Vägen till livet går ibland ner i den Mörkaste dal.

Vägen till livet leder till Kristus.

// Präst Emelie Melin    

ALLT ÄR NÅD

Det är fortfarande vinter, både bildligt och bokstavligt. Det är fortfarande kallt, mörkt och orons vindar blåser genom vår värld. Tillit blir till misstro, nedrustning vänds i upprustning och nya murar reser sig. Det är svårt att hålla modet uppe när våld och vapen prisas. 

Min själ är som en solros som vrider och vänder sig i sitt sökande efter ljus och värme. Jag behöver hjälp att se på mig själv, min medmänniska och vår värld med himlens blick. Jag behöver hjälp att lyfta blicken! 

När det är vinter, när det är mörkt och mänskligheten är på väg åt fel håll behöver vi varandra mer än någonsin. Ensamma orkar ingen inte hålla modet uppe, ensamma orkar vi inte be och ensamma kan vi inte bära de goda sammanhangen, de goda berättelserna. Tillsammans orkar vi, tillsammans kan vi, tillsammans tror och hoppas vi och tillsammans bär vi. I psalm 744 skriver poeten och författaren Ylva Eggehorn: ”Bär vi barnet i vårt hjärta blir vi bot för världens plåga”. Vad betyder det? Hur kan vi tillsammans bära barnen, förvalta vår framtid och odla vårt hopp? I kyrkan pratar vi ofta om nåden och precis som solens ljus och värme är nåden en gåva, den är gratis och ges till alla utan förbehåll. Nåden är utgivande, urskillningslös och kanske ibland provocerande. Det sitter så djupt i oss att vi vill att saker ska vara förutsägbara och rättvisa men nåden från Gud räcks åt alla utan åtskillnad precis som brödet och vinet i nattvarden; för dig utgiven; för dig utgjutet. Det är gott för oss att vila i. Ibland ser jag på mitt liv som två tomma händer. I händerna lägger Gud sina gåvor och uppmanar mig att kupa dem men inte sluta dem och heller aldrig knyta dem. Jag får leva med mina händer öppna så jag kan räcka vidare det Gud ger mig. Jag vill leva så, men ibland blir jag rädd, glömmer nåden och Guds villkorslösa kärlek. Jag vill klara av, vara duktig, orka och bära av min egen kraft men varje gång jag sluter och knyter händerna kring gåvorna är det som att något går sönder. Då jag öppnat och litat på Gud och vågat stå där sårbar och utan full kontroll har jag känt sann nåd, mening och rikedom. Jag har fått förnimma en vila i världen och en känsla av att ha kommit hem. Älskade får vi älska och burna kan vi bära. Aposteln Paulus skriver i Filipperbrevet:” Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss”. Jesus är samtidigt den som betjänas och den som tjänar. Han är samtidigt givaren och gåvorna. Värden som bjuder och tillreder och tjänaren som fäster upp sina kläder och tvättar gästernas fötter. Ingen orkar vara stark jämnt, ingen orkar tjäna utan nåd. Vi behöver dela tro och liv och jag hoppas snart vi kan ha ett gott samtal om detta över en kopp starkt kyrkkaffe. 

Gud tack för trons gåva. Hjälp dom av oss som längtar efter en tro men inte funnit den. Hjälp oss när vi tvivlar och när vi inte kan tro. Tack för att du alltid älskar oss. Amen 

// Präst Emelie Melin

Texten finns även i Tingsryds Allehanda april 2022                            

ALLT ÄR NÅD

Det är fortfarande vinter, både bildligt och bokstavligt. Det är fortfarande kallt, mörkt och orons vindar blåser genom vår värld. Tillit blir till misstro, nedrustning vänds i upprustning och nya murar reser sig. Det är svårt att hålla modet uppe när våld och vapen prisas. 

Min själ är som en solros som vrider och vänder sig i sitt sökande efter ljus och värme. Jag behöver hjälp att se på mig själv, min medmänniska och vår värld med himlens blick. Jag behöver hjälp att lyfta blicken! 

När det är vinter, när det är mörkt och mänskligheten är på väg åt fel håll behöver vi varandra mer än någonsin. Ensamma orkar ingen inte hålla modet uppe, ensamma orkar vi inte be och ensamma kan vi inte bära de goda sammanhangen, de goda berättelserna. Tillsammans orkar vi, tillsammans kan vi, tillsammans tror och hoppas vi och tillsammans bär vi. I psalm 744 skriver poeten och författaren Ylva Eggehorn: ”Bär vi barnet i vårt hjärta blir vi bot för världens plåga”. Vad betyder det? Hur kan vi tillsammans bära barnen, förvalta vår framtid och odla vårt hopp? I kyrkan pratar vi ofta om nåden och precis som solens ljus och värme är nåden en gåva, den är gratis och ges till alla utan förbehåll. Nåden är utgivande, urskillningslös och kanske ibland provocerande. Det sitter så djupt i oss att vi vill att saker ska vara förutsägbara och rättvisa men nåden från Gud räcks åt alla utan åtskillnad precis som brödet och vinet i nattvarden; för dig utgiven; för dig utgjutet. Det är gott för oss att vila i. Ibland ser jag på mitt liv som två tomma händer. I händerna lägger Gud sina gåvor och uppmanar mig att kupa dem men inte sluta dem och heller aldrig knyta dem. Jag får leva med mina händer öppna så jag kan räcka vidare det Gud ger mig. Jag vill leva så, men ibland blir jag rädd, glömmer nåden och Guds villkorslösa kärlek. Jag vill klara av, vara duktig, orka och bära av min egen kraft men varje gång jag sluter och knyter händerna kring gåvorna är det som att något går sönder. Då jag öppnat och litat på Gud och vågat stå där sårbar och utan full kontroll har jag känt sann nåd, mening och rikedom. Jag har fått förnimma en vila i världen och en känsla av att ha kommit hem. Älskade får vi älska och burna kan vi bära. Aposteln Paulus skriver i Filipperbrevet:” Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss”. Jesus är samtidigt den som betjänas och den som tjänar. Han är samtidigt givaren och gåvorna. Värden som bjuder och tillreder och tjänaren som fäster upp sina kläder och tvättar gästernas fötter. Ingen orkar vara stark jämnt, ingen orkar tjäna utan nåd. Vi behöver dela tro och liv och jag hoppas snart vi kan ha ett gott samtal om detta över en kopp starkt kyrkkaffe. 

Gud tack för trons gåva. Hjälp dom av oss som längtar efter en tro men inte funnit den. Hjälp oss när vi tvivlar och när vi inte kan tro. Tack för att du alltid älskar oss. Amen 

// Präst Emelie Melin

Texten finns även i Tingsryds Allehanda mars 2022