När mitt yngsta barn föddes var storasyster sex år gammal. Hon såg sin lillasyster, höll henne i sina armar i min sjukhussäng, och där och då föddes en kärlek så stark att den ändrade hela världen. Den som en gång har blivit övermannad av kärlek, är för alltid förändrad.
När den lilla hade hunnit bli några månader anförtrodde min äldsta dotter mig att hon hade haft en så hemsk mardröm. Hon skulle passa lillasyster som sov i barnvagnen, men vagnen hade rullat iväg och hon hade inte kunnat få stopp på den. Nerför en lång backe hade den rullat, och hon hade förtvivlat sprungit efter för att få vagnen att stanna men inte hunnit fram. Det var tårfyllt och nästan skamfyllt, det hon berättade. Jag tröstade och kramade och vi tittade tillsammans på hur rofyllt lillasyster sov och hur bra bromsen var på vagnen.
Ett för stort ansvar
Jag vet inte hur du skulle känna över att få en sådan här dröm berättade för dig, men jag kände dåligt samvete. Hade storasyster fått mer ansvar än hon borde ha fått? Hade hon någon gång lämnats ensam med bebisen? Jag var tvungen att fundera.
När jag rannsakat mig själv insåg jag det: jag hade inte gett henne för mycket ansvar. Drömmarna var istället ett tecken på något annat: Den där djupa, passionerade, starka kärleken – den starkaste hennes lilla hjärta någonsin upplevt – den kom med ett intensivt behov av att beskydda. Ett behov så starkt att hon var tvungen att bearbeta det på nätterna. En känsla av att hon måste hindra att något ont någonsin sker den där lilla varelsen som hennes hjärta brann för. Ett behov av att kärleken skulle betyda något - den skulle betyda att hon tog ansvar för sin syster, ett ansvar som ställde höga krav på hennes förmåga.
Ljuset skrämmer
"Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga, utan att vi är kraftfulla bortom alla gränser. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest."
Så sade Nelson Mandela och gång på gång i livet står det klart för mig att de orden innehåller en viktig sanning.
Jag såg ner i sexåringens ögon, såg en kärlek som lyste så stark, som flammade så kraftfullt, att jag nästan fick vika undan med blicken. Min kärlek till mina döttrar, deras kärlek till varandra, vår samhörighet i världen - allt det spelade plötsligt på alla mina strängar och fick mig att känna det igen: Den som en gång har övermannats av kärlek är för alltid förändrad. Och det får konsekvenser.
Och där och då insåg jag att här fanns en kallelse till mig och till oss alla, att försöka låta den ansvarskänslan vara ett ledljus i världen.
Att den som är stark och stor ska försöka beskydda den som är liten och skör. Att med varje privilegium - som att vara en medelklassperson som tjänar pengar och har ett nätverk - följer ett ansvar.
Det ansvaret kräver inte samma alltöverväldigande kärlek som min dotter kände till sin syster, men det kräver den där ansvarskänslan, den där värnande inställningen.
Den som en gång har övermannats av kärlek är för alltid förändrad. Och det gör något med oss, något som fyller oss med ansvar, med allvar, med omsorg.
Av Charlotte Frycklund, nätpräst, Svenska kyrkan