Vi är utlämnade till språket, vi kan bara röra oss med begrepp vi känner till för att beskriva det vi inte känner till. Vårt försök att beskriva Gud är en fåfäng lek med ord. Franciskus av Assisi gör ett försök då han skriver: Du är kärlek, Du är barmhärtighet, Du är vishet. Du är ödmjukhet, Du är uthållighet... allsmäktige Gud nådefulle frälsare.
Men i samma stund vi formulerat vad och vem Gud är, försvinner Gud, blir fastlåst i vårt språk och beskriven i mänsklig dräkt. Vi har gjort Gud till vår avbild. Bländad av sin egen lampa går Franciskus vidare och försöker förstå Gud genom att beskriva vad Gud inte är... den oföränderlige, osynlige, obeskrivlige och outsäglige, ofattbare, ogripbare.
Ja, där någonstans kanske vi kommer Gud lite närmare. Jag kör vidare in i dimman, slår på helljuset för att se och blir åter blind. Det bländande mörkret, Gud varför flyr du? När jag trott jag fått en flik av din mantel upplöses den mellan mina fingrar som ett damm. Jag känner dig på ryggen, men när jag vänder mig om är du inte där. Jag är en eremit i min egen kropp, ”Broder åsna”. Jag blir stilla i broder åsna, längtar efter att få bära Jesus på ryggen.
Att vara människa är att leva i exil, leva i förskingring, vi längtar hem, hela skapelsen längtar. Paulus skriver: ”skapelsen lider av sitt slaveri under förgängelsen” (Rom 8:18). Människans frälsning och skapelsens är oskiljaktigt förenade.
Det verkar sorgligt att leva i exil, men det ger också en riktning för livet, att komma hem. I det hoppet lever vi tillsammans med skapelsen. I hoppet är vi frälsta och kan leva i glädje här och nu. Vi får bygga Guds rike på jorden.
Var är sedan? Jag sträcker ut min arm och pekar. Var är förut? Jag sträcker ut min andra arm och pekar åt motsatt håll. Men borde inte förut vara för ut? Alltså, sedan borde vara som det var förut? Armarna pekar åt var sitt håll och fötterna är där jag är. Jag står som ett vajande kors, tänker på den ”andra” inkarnationen (Gal 2:20): ”Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig.”
Men jag är ingen helig man, jag är en speleman. Franciskus sa: vad är vi Guds tjänare annat än Guds spelmän och gycklare som försöker nå människors hjärtan och fylla dem med andlig glädje.”
Första artikeln i vår trosbekännelse är en påminnelse om hur Gud har skapat allt. Gud finns överallt där liv kan levas, Gud upprätthåller livet genom sitt ständiga skapande. Syret vi andas är av Gud, i allt som lever och finns till finns Gud. I syster måne, syster stjärna, broder vind och broder luft, syster vatten, moder jord, broder bäck och syster fågel. Vi är en familj och det djupaste vittnesbördet om Gud är skapelsens egen: fågeln som sjunger, blomman som blommar, bäcken som porlar, broder sol som går upp och ner utan att tröttna, syster regn som vattnar jorden och vår egen lovsång. Det vi saknar är just det som finns.
Text: Magnus Hedström