Om Gud och skäggvård

Jag sitter här med min bebis i famnen, stryker honom över den fjuniga hjässan och tänker på tro. Hur ska vi förmedla den till våra barn så de får ha en Gudsrelation genom livet?

Det kan finnas ett stort motstånd mot att behöva komma ut ur garderoben som troende, som kristen. Så jag önskar att våra barn aldrig ska behöva gömma sin tro i en symbolisk garderob över huvud taget.  Jag tänker på den där frasen jag så ofta hör:

”Det är ju ändå år 2023 nu. Hur kan man tro på Gud?” 

De funderingarna väcker min nyfikenhet ”Vilken Gud är det som du inte tror på?” vill jag alltid fråga då. Och de gånger jag frågar låter svaret ungefär så här: ”en gubbe som sitter i himlen ser allt dåligt vi gör och straffar oss för det.”

Och bara för att förtydliga: det gör inte jag heller. Jag tror inte heller på en sån Gud som är en långsint farbror på ett moln. Men jag tror på Gud. 

Själv skulle jag just nu beskriva Gud som en urfrekvens, en ständigt pulserande kärlek, den sanna goda viljan, den som befriar, en ton som når in i och andas i oss. En nära relation som både värnar den stora helheten och samtidigt bryr sig om det allra minsta. 

Här nånstans är det lätt att en som läsare zoomar ut och börjar fundera över vilken middag en ska knåpa ihop idag. Det var inte helt lätt att beskriva Gud.

Men vi måste ändå försöka, för människan är klok. Det är klart att en ifrågasätter den Gud som sitter där uppe på molnet, dinglar med fötterna, och dömer folk lite godtyckligt till höger och vänster. 

Jag tror vi måste våga prata mer! Vi måste hjälpa varandra att beskriva vår egen gudsupplevelse med våra egna ord. För jag tycker mig se att många ändå har en andlig längtan och en tro, det är bara så svårt att stoppa in de egna upplevelserna i den där bilden en har med sig om kristen tro från barnsben. 

Ett annat argument som en kan höra ibland är att en inte både kan tro på modern vetenskap och samtidigt ha en kristen tro. På SVT play sänds just nu Jesper Rönndahl live. Jag gillar hans humor. Jag har skrattat så jag gråter när jag sett honom i tv-programmet Svenska nyheter, i Dips, och i vårvinterns Mello. Men i hans ståupp-föreställning är han lite ute och cyklar.

För där menar Rönndahl att det är svårt att förstå ”Svenska-kyrkan-kristna” som tror på Gud samtidigt som de också har gått i svensk skola och läst naturvetenskap och dagligen bombarderas av vetskapen att det de tror är fel.

Han är inte ensam om att tänka så här. Jag är lite förvånad att han inte gjort bättre research, men han är inte ensam. Det han missat är ju att ta reda på vad ”Svenska-kyrkan-kristna” tror på. 

Vi människor letar efter sanningen. Och en prästkollega till mig sa en gång ”överallt där sanningen finns, där finns Gud”

Vetenskapen söker sanningen. Att människan börjar förstå sig på världen som den är hotar väl inte Gud? Den beskriver bara hur allt hänger ihop. Och om han hade frågat alla ”Svenska-kyrkan-kristna” om vad de egentligen tror på hade han fått ett sammelsurium av svar, för det finns inte ett sätt att tro, men väldigt många skulle nog svara att de inte ser någon motsättning mellan tro och vetenskap. 

Ja, men Bibeln då? Blir förstås motfrågan. I Bibeln står det ju att kvinnan gjordes av mannens revben, inte särskilt naturvetenskapligt va? 

Ja! Bibeln! Denna källa till tröst och visdom. Och ibland: Denna källa till huvudbry och förvirring. Men mest: denna källa till frid! Bibeln! Den berättar med avlägsna generationers ord om livet i relation till Gud. Om människor som ofta väljer det minst kloka alternativet och som misslyckas och går vilse. Och om en Gud som vill ha relation och som aldrig överger. Lite förenklat och väldigt förkortat, som jag personligen ser på bibeln, just nu. För Bibeln har i alla tider tolkats, ibland mer bokstavligt, ibland mer symboliskt. Om vi sedan lägger till att Bibeln översatts och det inte alltid gått översätta ett mångfacetterat språk så alla dimensioner följer med, så ursprungsbetydelsen kanske i slutändan blivit lite dimmig, stod det revben? Stod det kvinna och man? - Då är vi lite mer rättvisa mot Bibeln tänker jag.

Den som argumenterar mot en världsbild där tro och vetenskap går hand i hand tolkar oftast Bibeln ord för ord, utan att se poesin och symboliken. 

Om en tolkar den här texten bokstavligt skulle den bland annat handla om barn i garderoben och Jesper Rönndahl på cykelutflykt. 

Ord. Hur fångar vi in kärlekens essens i ord? Kan vi ens det? Hur fångar vi Gud i en beskrivning? Orden är så futtiga i sammanhanget. Poesin är den som kommer närmast, poesin, konsten, musiken och den ordlösa närvaron. 

Jag har haft turen att få bli mamma. Jag tittar in i bebisens pliriga ögon. Han vet. Fullkomligt ordlöst vet han redan vem Gud är och att han är så oändligt älskad och önskad av just Gud. I hans lilla kropp är närvaron total liksom tilliten. Jag stannar upp i mina funderingar, vi vuxna krånglar till det så mycket. Och så inser jag: det är nog jag som har något att lära av honom.