”Jag har två armar, säger Gud. Med den ena famnar jag himmelen och allt vad underbart är. Med den andra famnar jag jorden och havet och allt mänskligt allvar. Och allt där emellan” .
Det är Emilia Fogelklou som citerar den heliga Birgitta och lyfter fram hur Birgitta nästan dagligen påminde sig själv om denna visshet eller löfte när hon tänkte på sina brister, sin otålighet, sin häftighet, skärpa, högfärd etcetera. Trots allt detta var hon medveten om att ha fått ett ärende. Och det måste ju, som hon skriver, uträttas.
Jag tycker detta är så fint. För det talar så mycket om nåd och så lite om prestation. Vi har ett ärende att uträtta, trots våra brister. Eller är det kanske tack vare att vi är som vi är?
Vi har så lätt och är så snabba att lägga prestation och bedömningar på varandra och oss själva. Det är ett hårt klimat vi lever i, både i våra mellanmänskliga relationer i den vanliga vardagen och i världen.
Emilia Fogelklou talar om fred när hon skriver detta. Fred som alltid måste börja i det lilla, i vardagen, med och av den allra vanligaste människan, som också är titeln på en av hennes skrifter.
I en tid när gemenskap ofta uppfattas som något vi ska och bör välja – baserat på likheter, bekvämlighet eller tillhörighet behöver vi påminna varandra om att en kristen gemenskap inte handlar om vilka vi trivs med, utan om vilka Gud har fört oss samman med. Vi är givna varandra, inte för att vi alltid är lika, utan för att vårt uppdrag är att dela liv med varandra.
Att leva i gemenskap är inte att söka efter den ”perfekta gruppen” – det är att dagligen öva sig i tålamod, respekt och ödmjukhet. Den tyske teologen, motståndsmannen och martyren Dietrich Bonhoeffer betonar att det är först när vi släpper våra ideal om hur en gemenskap borde vara, som vi kan ta emot den som den faktiskt är - som en gåva.
Det är i de små vardagliga handlingarna som freden och gemenskapen byggs: när vi lyssnar på varandra med uppriktighet, talar sanning i kärlek, tar ansvar och bär varandras bördor utan att döma.
Det ärende vi alla fått är att leva nära den Gud som famnar både himmelen och jorden och allt mänskligt allvar – så att vi kan vara de där alldeles vanliga människorna med varandra och för varandra. För fred byggs i det lilla, i vardagen, när vi förmår leva tillsammans i den gemenskap som ges oss.