Jag har promenerat en del under sommaren som gått. Ofta och med stor glädje i den dal vi bor strax intill när vi är i Skåne. Vid flera av småvägarna finns små röda skyltar där det står: ”Välkommen till fots” – dvs både ett förbud mot att köra bil och ett välkomnande att till fots utforska dalens och skogens alla hemligheter.
Varje gång jag ser skyltarna, tänker jag på Jesus. Han välkomnade människor att slå följe med honom precis så. Inte snabbt och hårt, som en bil idag kan köra på en ömtålig skogsstig och riskera att förstöra växter och skrämma djur - utan lite långsammare, lite mjukare så samtal och sällskap kan gå hand i hand.
Precis så tror jag att vi är kallade av Gud - att slå följe med varandra, lite långsammare och lite mjukare - så att vi kan utforska vad det innebär att leva tillsammans som människor i världen.
Det kanske låter enkelt och vackert när det handlar om dem vi gärna vill samtala och slå följe med. Men när det kommer till dem vi har något otalt med, de som gör oss ont, de vi har gjort illa, eller de som står utanför våra gemenskaper – i deras sällskap prövas ofta både vi och våra ideal.
Den förre ärkebiskopen i anglikanska kyrkan i Sydafrika, Desmond Tutu har sagt att: ”Om vi vill uppnå fred måste vi tala, inte enbart med våra vänner, utan också med våra fiender”. Det finns inga genvägar till fred och medmänsklighet, inga mirakelkurer. Vi måste mötas och tala med varandra.
Kanske är det precis detta Jesus har i åtanke när han, ”då vi är på väg till altaret med vår gåva”, uppmanar oss att vända tillbaka och möta dem som har något otalt med oss. Eller när han visar oss var den mänskliga vägen går, då han gästar den föraktade tullindrivaren Sackaios hem. Jesus uppmanar oss ständigt att inte släppa taget om den människa vi möter. Detta tror jag är en av vår tids stora utmaningar.
Att tro på fred, medmänsklighet, respekt och solidaritet är många gånger ett mycket hårt arbete som utmanas av samtidens rop efter snabba lösningar, hårdare tag och ofta ett vi och dom tänkande. Men Guds paradigm är ett annat. I Guds paradigm hör nåd och sanning, rättvisa och fred samman. I Guds paradigm ryms inte separation, utanförskap, förakt eller fördömelse. I Guds paradigm äger varje människa värde och värdighet, oavsett vad.
När vi ska närma oss de svårare erfarenheterna i våra mänskliga gemenskaper behöver det gå lite långsammare. Då behöver vi gå med lite mjukare steg, så vi inte trampar på varandra, eller förlorar blicken för den nåd vi alla lever av och är beroende av. Den nåd som inte skiljer människa från människa, utan som djupast sett låter oss förstå att våra liv är en gåva. Den nåd som binder oss samman i ett finmaskigt nät av relationer, utan vilka vi inte helt och fullt kan fungera som människor. Den nåd som inte gör skillnad på människor, oavsett hudfärg, härkomst, trostillhörighet, sexualitet, kön.
För när allt har blivit sagt och gjort, så har vi bara oss själva att erbjuda varandra. Då återstår endast modet att mötas, samtala och gå till fots en bit på livets väg.