Hoppas de stannar länge
Mymlan, som är storasyster till Lilla My och halvsyster till Snusmumriken i Tove Janssons böcker om Mumintrollet får syn på ngt märkligt på långt håll och ropar: "Det är några främlingar på väg hit. De ser konstiga ut".
Muminpappan utbrister då: "Bra, då ska jag bygga en säng åt dem. Hoppas de stannar länge"
Oj vad de här orden känns främmande i vår tid.
Främlingen omnämns i princip alltid nuförtiden som någon som inte ska komma hit, och om de har kommit hit har de säkert gjort det fast de inte behöver och när de väl är här, ska de helst åka hem. Och nyfikenheten på den som inte lever som jag – vart tog den vägen?
Hur blev det så här?
Härförleden lyssnade jag på offentliga tal som spelades in för ca 20 år sedan och noterade att jag förvånades av hur många gånger jag hörde ordet solidaritet och medmänsklighet.
Det gör jag inte idag.
Och det skrämmer mig.
Främlingarna idag och i bibeln
Idag kommer just såna där främlingar fram till Bethlehem. De kommer från öster, länderna Iran och Irak. Och de omskrivs med vördade ord i vår bibel. Det är fint tycker jag.
Inte just bara dom främlingarna i vår text omskrivs med vördade ord - på många ställen i vår bibel kan vi läsa om främlingen och invandraren:
”Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd.”
”Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare”
”En och samma lag gäller för er alla, för invandraren som för den infödde”
”Kränk inte invandraren, den faderlöse och änkan, bruka inte våld mot dem.”
”Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Tänk inte ut onda planer mot varandra.”
Och vi minns kanske berättelsen om när tre främlingar besöker Abraham i hettan och han välkomnar dem in, dessa tre som sedan skulle visa sig vara änglar. Och som vi påminns om i Hebreerbrevet:
”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.”
Epifania – uppenbarelsen – samhörighetens gåva
Idag firar vi epifania, det grekiska ordet för uppenbarelse, en dag som under lång tid varit en missionens dag - uppenbarelsen ska bäras ut i världen och som Paulus säger; för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.
Så vad är det för uppdrag, för ”mission” vi behöver bära ut i världen idag? Hur ska kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte sprida sitt ljus bland oss idag? Den frågan som vi i alla tider måste ställa oss och relatera till tiden och de sammanhang vi lever i.
Gåvorna finns i främlingarnas händer – och i mottagarnas
Jag tänker på gåvorna. De som finns i främlingarnas händer. Vi talar sällan så idag om att främlingarna vi möter bär gåvor i sina händer. Det som Muminpappan påminner Mymlan om – och som vi läser i vår bibel - att främlingen bär ngt till oss som vi vare sig får kränka eller gå miste om. För då går vi miste om ngt viktigt i oss själva.
På samma sätt som gåvorna finns i främlingens händer, så finns de i mottagarens.
För vi människor, vare sig vi är främlingar för varandra eller välkända för varandra – så är vi både givare och mottagare.
Precis detta som är solidaritetens och medmänsklighetens kärna. Solidariteten och medmänskligheten är konkret och måste delas, bäras ut i världen för att fortsätta leva, och för att Kristi ljus ska kunna lysa.
Hartmans bön
När Olof Hartmans kända nattvardsbön (den som börjar, ”Kristus, vi tackar dig för din outsägligt rika gåva. Du blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger” …) skulle godkännas av den dåvarande handbokskommittén, så ville man att han skulle ändra på ngr ord alldeles i slutet. Man ville att det skulle stå: ett enda bröd och en enda kristenhet. Om det skulle vara den skrivningen i bönen, så vägrade OH att låta den finnas med. Han var mycket bestämd – ett enda bröd och en enda mänsklighet, så skulle det stå.
Precis så – brödet måste vara ett, det kan bara delas i gemenskap, inte i särskiljande.
Precis som det är med Kristus. Kristus kan bara delas i gemenskap, inte i uppdelning och särskiljande.
Solidariteten är konkret
På samma sätt är det med solidariteten och medmänskligheten, den kan bara delas, konkret i gemenskap, inte i uppdelning och särskiljande.
Om jag sätter mig ner på en bänk på torget i Skara och tänker på begreppet solidaritet och så händer precis ingenting. Solidariteten har samma rotsystem som kärleken. Den lever i det konkreta, i överskidandet av jagets gränser. Du får, jag ger. Och ingen av oss bokför det som en kostnad eller vinst.
(Som Malmöpoeten Kristian Lundberg har sagt)
Kärleken lär oss att den som fryser ska få bli varm. Solidariteten lär oss att den som hungrar ska få bli mätt. Den som förlorat sin rätt ska återfå den för att igen kunna bli till en fullvärdig medborgare. Den som flyr för sitt liv, ska hitta en säker plats…
Varför skulle vi annars samlas så här om helgerna, vara varandras systrar och bröder om vi sedan bara minuterna efter mässan skingras för vinden? Och går ut i världen som om ingenting har skett? Som om vi inte hade fått del av miraklet. Som om inte kärleken var konkret?
Och på samma gång lär livet oss att vi både misslyckas och lyckas med detta uppdrag - att känna igen och svara på Guds kallelse i relation till det som sker.
”Ha tålamod med Gud och med dig själv i en orolig värld”, sa huvudtalaren vid LWF möte i Krakow förra året, Tomas Halik. ”Våga stanna kvar i kyriet. Skynda inte därifrån. Bli inte triumfatoriska. Kyrkan på jorden är inte ecclesia triumphans.” triumfens kyrka, Inte heller människan är det.
En levande kyrka, liksom en levande människa - blir alltid utmanad, och lyckas inte alltid med allt det där som hon skulle vilja.
Är det inte därför vi sjunger Kyrie i varje högmässa?
Och kanske är det precis detta som är vår allra viktigaste uppgift i allt det som sker – våga både lyckas och misslyckas – och trots det - Fortsätta be, fortsätta resa oss, tro att det vi gör spelar roll – inte för att vi ska vara beundransvärda, utan för att världen och vi själva - behöver både vår bön och Guds kärlek strömmande genom oss.
Gåvan är Gud själv, i våra händer
Jag tror att det är detta som är gåvan – att kunna dela livet med varandra, våga ta emot det av den andre och våga dela det tillsammans - med främlingen såväl som med grannen och den vi känner väl.
Det handlar ytterst om nåden och gåvan att få vara människa. Den gåvan som omfamnar både det vi klarar och det vi inte klarar, den vi känner och den vi inte känner. För Gud ger livets gåva till oss alla – en gåva som navigerar rakt förbi våra indelningar och uppdelningar, gränser och kategoriseringar och som bara har ett enda ärende:
att Guds nåd som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus bland oss.
Och hemligheten som uppenbarar sig - både när vi när vi tar emot livet och räcker gåvan vidare till den vi möter – det är att vi kommer att upptäcka att det är Gud som bor i vår gåva. Gud är både en värd som tar emot oss med öppna armar och samtidigt en gäst som vill bli insläppt i våra liv.
Och så gör Gud oss till ljus…För att Guds räddning ska nå över hela jorden
Där främlingskapet bryts börjar en ny värld.
Och löftet finns där - den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus